Skildrar mammans många sidor | Stockholms Fria
Fria Tidningen

Skildrar mammans många sidor

I den färska antologin Mor, mamma, morsan berättar elva skribenter om relationen mellan mamma och barn ur olika infallsvinklar.

– Vi ville söka berättelserna som rymde både den oändliga kärleken och den förtvivlade smärtan, säger Sonja Schwartzenberger, en av redaktörerna.

Uppväxtskildringar och föräldrauppgörelser i bokform får väl anses vara en förhållandevis populär företeelse. Men Sonja Schwarzenberger och Roberth Ericsson saknade ändå en bok om mödrar. I den nyutkomna antologin Mor, mamma, morsan (Forum) berättar de och elva andra författare om sin relation, eller avsaknad av relation, till sina mammor.

– Det har förekommit viktiga skildringar, vi gör inte anspråk på att fylla ett tomrum i litteraturen, säger Sonja Schwarzenberger. Men på ett personligt plan saknade vi mammorna, framför allt då några vi kunde identifiera med våra egna mödrar. Vi ville inte skapa ännu ett ok av klichéer över mammorna. Vi ville söka berättelserna som rymde både den oändliga kärleken och den förtvivlade smärtan. Vi ville skildra människor.

 

Bidragen i boken skiljer sig mycket åt, både innehållsmässigt och stilistiskt. Det kan handla om en tillvaro i utanförskap men med mycket frihet och skratt, som i Martina Montelius beskrivning av uppväxten med Kristina Lugn. Eller om hur fasaden hålls uppe i det prydliga radhusområdet, konstnärsdrömmarna som förverkligas när barnen vuxit upp, eller om hur man förhåller sig till den mor som är psykiskt sjuk.

– Vi sökte efter en bredd i erfarenheter och relation, mellan barn och moder. Det var inte lätt för någon att ta beslutet att skriva, av uppenbara skäl. Vi är otroligt glada över att det till slut blev just de här personerna, de har visat ett väldigt stort mod och kärlek till projektet.

 

Samtidigt som man tvekar inför hur mycket man kan lämna ut någon annan, tror du att man kanske tar sig större friheter när det gäller att skildra just en förälder eftersom man på samma gång indirekt skildrar sig själv?

– Det kan du säkert ha rätt i. Författarna har också varit öppna, tydliga subjekt, det är genom deras öga som bilden av de här kvinnorna framträder. Jag tycker att det är en vacker och naken resa som jag får följa med i. När blicken och orden vänds inåt, ställer det både författaren och mig inför frågan: "Hur ser jag min egen mor i dag?"

 

Anna Jörgensdotter, som i sin senaste roman Bergets döttrar skriver om just tidigare generationer av kvinnor, hade först tänkt tacka nej till att medverka.

– Uppdraget kändes alldeles för svårt, och känsligt. Jag är inte särskilt förtjust i det självbiografiska, varken att läsa eller att skriva, men sen tyckte jag att jag hittade ett upplägg och en idé som kändes hållbar och angelägen. Att skriva om hur en mamma skapas, av yttre omständigheter, något man kanske inte alltid tänker på. Bakgrund förstås, men också tiden hon lever i, platsen, vad hon har runt omkring sig. Hur många föräldradagar hennes partner tar ut, hur mycket avlastning hon får, vem hon får lov att vara utanför, eller i, omsorgen om barnen. Jag höll samtidigt på att forska om kvinnor i Sandviken, särskilt kvinnor som hade kontakt med barnavårdsnämnden, så det blev naturligt att ta med de kvinnorna, studsa deras öde mot mammas, och mitt, öde.

 

Tycker du själv att mammorna får för lite utrymme i litteraturen?

– Ja, som komplexa varelser och/eller skapelser får mödrarna alldeles för lite plats. Antingen står de vid spisen, eller så sviker de genom att sticka iväg. Jag tycker att det finns för lite där emellan, och ändå påverkar mödrarna och modersrollen, idealen, oss alla, hela tiden. Det är ju därför ganska viktigt att prata om på hur många olika sätt en mamma kan, och får, vara.

 

 

 

 

Rekommenderade artiklar

© 2021 Stockholms Fria