I veckan var det 30 år sedan de palestinska flyktingarna i lägren Sabra och Shatila i Beirut, Libanon, utsattes för massakrer utförda av den kristna libanesiska falangistmilisen al-Kataeb, under ledning av Elie Hobeika. Under tre dagar, den 16–18 september 1982, knivmördades, våldtogs, brändes och skändades uppemot 2 000 civila palestinier utan att omvärlden reagerade. Morden möjliggjordes av att USA:s övervakningsstyrka i Libanon helt enkelt lämnade sin uppgift att skydda lägren, varefter israeliska trupper ryckte in i området och i sin tur släppte in mördarna. Israelerna övervakade mordorgien, hindrade information att läcka ut och såg till att det fåtal utländska medborgare som fanns i lägren inte kom till skada – något som kunde ha lett till internationella förvecklingar.

När informationen om massakrerna småningom kom ut blev uppståndelsen stor, och den israeliske försvarsministern Ariel Sharon – efter händelserna kallad ”Slaktaren från Sabra och Shatila” – tvingades att avgå. Sharon återkom dock senare som premiärminister och har kanske mer än någon annan israelisk politiker skadat det palestinska folket, samhället och möjligheterna till fred i området. Hobeika i sin tur mördades i Beirut 2002, kort efter att han förklarat sig villig att i en rättegång vittna om Sharons verkliga roll i massakrerna. Ingen har ännu dömts för något av alla begångna brott.

Den 17 september markerar också årsdagen av mordet på FN-medlaren Folke Bernadotte, gudfar till vår nuvarande kung, i Jerusalem 1948. Bernadotte mördades av judiska terrorister från Sternligan, under ledning av Yitzhak Shamir och med godkännande av den israeliska regeringen, sedan han lagt fram ett förslag som skulle ge judar och araber samma rättigheter och garantera Jerusalem status som neutral zon för tre världsreligioner. Den som verkligen sköt Bernadotte, Yehoshua Cohen, betraktas som hjälte i Israel, och fungerade länge som inofficiell livvakt åt Israels landsfader David Ben-Gurion. Shamir blev med tiden premiärminister, och gick först nyligen ur tiden i hög ålder, ärad och ostraffad.

Den israeliska staten vilar på en tung grund av våld, fördrivningar, massakrer och terrorism. Alla höga politiker har varit inblandade i det rasistiska våldet och de ständiga övergreppen mot palestinierna. Således har ingen ställts till svars för morden på över 1 400 palestinier i Gaza för tre år sedan. Över 700 fall av tortyr saknar utredningar. Närmare 5 000 palestinier sitter i israeliska fängelser efter summariska rättegångar – i en del fall också utan någon rättegång eller dom alls. Det är denna tradition av sanktionerade mord och cementerad statsterrorism som av EU betraktas som ”ett utmärkt exempel på demokrati” i Mellanöstern. Mördarna har upphöjts till statsmän och umgås utan problem med våra regeringsföreträdare – som i andra sammanhang inte försummar att betona sitt djupa engagemang för demokrati och mänskliga rättigheter.

Det svenska kungaparet har valt att, utifrån vad som förevarit, aldrig besöka Israel. Är det verkligen ingen annan som skäms för umgänget?