Erfarenheter från resor runt om i världen inspirerade till att starta den solcellsdrivna bion. Det började när Kalle Brolin och Kristina Müntzing bodde i Sydamerika:

– Efter flera årtionden där parken Rivadavia i Buenos Aires användes som ekonomisk gråzon blev det under krisen 2001–2002 så att folk flyttade ut och bodde i den här parken, berättar Kalle Brolin. Vi gick på utomhusbio där, och filmerna som visades hade ofta ett politiskt budskap – om rätten till det offentliga rummet bland annat. Och förra sommaren var vi i Ryssland i samband med en utställning och ville prova att ha bio utomhus. Det fanns ingen teknisk utrustning, så vi byggde en genomskinlig filmduk och framförde en skuggteater. Där ur kom uppslaget att använda solen som projektor.

Intresset för arbetares villkor har funnits hos Kalle Brolin från början – han gjort film om bland annat gruv- och varvsarbetare, och har försörjt sig på extrajobb inom ett antal olika yrken, bland annat vårdjobb, vid sidan av arbetet som konstnär. Men det politiska anslaget utvecklades också under den konstnärliga processen med att rita upp solcellerna.

– Vi såg hur det blev en omfördelning, från ett överskott av ljus på dagen, till ett underskott på natten. Det var något socialistiskt över det, att det skedde en omfördelning av ljuset. Socialismen i vår biograf är från början symbolisk. I Sydamerika just när vi var där var de flesta regimer socialistiska, medan det samtidigt inte var på tapeten så mycket i Europa. Vi förknippade den politiken med ett offentligt rum där estetiken var färgstark och gräll, och tänkte på det hela som en solskenssocialism. Den estetiken försöker vi också ha i bakhuvudet när vi bygger eller trycker posters till vår biograf.

Vad händer härnäst med SCC?

– Vi har ganska galna planer! Vi har ju varit utomhus här i byn på den skånska landsbygden och publiken har fått komma till oss, men nu har vi fått en massa pengar för att bygga en mobil visningsenhet, så den blir vi tvungna att åka runt med nästa sommar, berättar Kalle Brodin. Vi har tidigare skickat riktade inbjudningar till fackförbund, miljöorganisationer och folkrörelser för att vi tänkt att våra filmer kan vara intressanta för dem att kolla på, men framöver kan vi också ta bion till dem, där de befinner sig eller samlas.

Med filmer i samma anda?

– Ja, det finns många filmare som vi fått kontakt med, inom avant garde-film från öststaterna till exempel. De filmer vi visar handlar ofta om konstnärer som försöker hänga på något politiskt kollektiv men har svårt att anpassa sig. Eller om en liten ort som försöker överleva utan industrin. Vi efterlyser också arbetsplatsskildringar i konstfilm!