Inom en snar framtid kommer regeringen i Sverige presentera den svenska mineralstrategin; ett viktigt strategiskt dokument som kommer att ge besked om vilka visioner och mål som ska gälla för utvinningen av våra ändliga resurser, men även hur vi ska skapa hållbarhet över tid.

Under förra året genomfördes dialogmöten med olika teman för att diskutera och ge inspel till den framtida strategin. Det gick även att skicka in skriftliga synpunkter under arbetets gång. Vi kan konstatera att det är just gruvindustrins företrädare som flitigast använt dessa möten till att komma till tals och skriva kraftfulla synpunkter.

Budskapet från gruvbranschen är tydligt: Man vill se effektivare miljöprövningar, detta innebär att man vill förkorta tillståndsprocesserna i tid, men att man även vill se prospekteringar inom natura 2000-områden och andra känsliga naturområden med motstridiga intressen.

Från Näringsdepartementet menar man att det är en missuppfattning att det hela skulle röra sig om förändringar i miljölagstiftningen. Men om man läser SveMins yttrande står det helt klart vad man vill med strategin: önskemålen handlar om att man vill se över lagstiftningen i miljöbalken och minerallagen, att SGU (Sveriges Geologiska Undersökning) ska få vidgade uppdrag och finansiering för att uppdatera data och information för att förenkla och öppna upp för prospektörer, att SGU ska få rollen som facilitator för företag med prospekterings- och gruvprojekt och att ge ett ökat ekonomisk stöd till Georange och Bergskraft.

Om dessa önskemål tillgodoses kommer det innebära negativa lagförändringar för miljön och långsiktig hållbarhet samt ett ökat stöd i form av skattekronor till gruvindustrin. Det kan vi inte acceptera. Redan i dag tas liten hänsyn till de kulturella, sociala och ekologiska intressen som finns i de områden där prospektering och etablering av gruvor inleds.

Gruvboomen i Sverige innebär även att urfolksrättigheter varken vägs in eller konsekvensanalyseras. Sveriges urfolk har internationellt erkända och starka rättigheter som helt bortses från. Det finns ingen helhetssyn och de samiska rättigheterna kringgås istället med tekniska/ekonomiska lösningar (så kallad ”samexistens” med hjälp av stängsel, tunnlar och ersättning). Men hur ska ett urfolk kunna leva och utvecklas under dessa premisser?

Gruvetableringar innebär svårigheter för samexistens av ekoturism, jordbruk, rennäring, upplevelse-, hantverks- och kulturföretag. Ett hål är ju som bekant ett hål och i värsta fall med ödesdigra konsekvenser för människa och miljö. I dag bekostar staten infrastruktur för gruvor, men i och med den gruvboom som nu existerar innebär det även att skattekronor inte stannar i gruvkommunerna på grund av fly in – fly out av gruvpersonal. Orten kan alltså stå med kostnader som inte täcks av skattekollektivet.

Det som oroar oss djupt är att regeringen fattar beslut om den nya mineralstrategin för Sverige på ett regeringssammanträde den 14/2. Konsekvensen av detta är att de övriga riksdagspartierna inte har möjlighet att påverka innehållet i strategin på något sätt. Den långsiktiga konsekvensen för Sverige är då att våra framtida lagförändringar i miljöbalk och minerallag vilar på mineralstrategin som var omöjlig för den lagstiftande församlingen att ha synpunkter på.

Den finska mineralstrategin slår fast att ”en förutsättning för välfärden är att mineralerna utnyttjas – allt du inte kan odla, måste grävas”. Vi har stor anledning att gruva oss, för vår långsiktiga hållbarhet, lagstiftning, för framtida generationers välfärd, för folkrätten och vårt medbestämmande.