Jag har aldrig haft någon närmare relation till Abba. Däremot delade jag under ett par år ut DN och Svd till Björn Ulvaeus, där han bor på en egen ö i Djursholm, och vet att han är dålig på att läsa tidningen. Uppenbarligen har han pengar över efter köpet av ön, då han är huvudfinansiär till nyöppnade Abba the museum.

Ett museum om Sveriges mest framgångsrika musikgrupp är förstås ett välkommet tillskott vid lanseringen av Stockholm som turiststad, något vi skriver om på uppslaget intill (sid 4–5). Vid invigningen kan jag också urskilja röster på flera olika språk genom det envisa klickandet från höjda kameror och mobiltelefoner.

Via en presentationsfilm av Jonas Åkerlund leds man in i ett rum där minsta detalj är omsorgsfullt preparerad med folkparksnostalgi. Här inryms affischer från 1960-talet, fotografier, en Volvo Amazon, röda trästaket och väggar tapetserade med björkhagar. Hootenanny Singers, Hep Stars – Abbas forntid.

Genom utställningen möts man av svensk kulturhistoria i färd med att gulna, blekna bort. Jag funderar över hur dessa bilder, som formar en föreställning om ett ursprungligt, lite naivt och ärligt Sverige, ska bottna i utländska turister som inte har någon relation till landet. Men för dem finns trots allt ett flertal moderna och påkostade sektioner.

Dåtidens skimmer står i stark kontrast till den högteknologi som möter en i de interaktiva rummen. Här kan man få sitt ansikte försett med en digital Abbakropp, mixa låtar och göra en egen musikvideo.

Finalen är en scen där besökare får mima till låtar, omgivna av tredimensionella bandmedlemmar. Förmodligen kan dessa aktiviteter roa större sällskap, där publiken har en relation till personen som dansar i ett digitalt universum. Och det är som gjort för att dokumentera och föra in i hårddiskens familjealbum.

Men personerna som iklädde sig alla de glittrande scenkostymer som museet visar upp – Agneta, Benny, Björn, Frida – vad får man egentligen veta om dem? Trots alla bilder, artiklar och videoklipp tycker jag mig inte komma dem närmre. De förblir otydliga för mig, likt de svarta skuggestalterna frysta i rörelse kring ett dansgolv i ett av de sista rummen. Det hänger en discokula i taket, väggarna skimrar i blått, men trots att rummet tycks vilja frammana liv ger det en känsla av vemod.

Invigningens alla besökare håller till någon annanstans, dansgolvet står tomt. Här finns inga nostalgiska bilder, och jag ser inga interaktiva knappar att trycka på. Det står där som ett binärt monument över en analog epok. I discorummet är det förflutna elegant, påkostat och ödsligt.