Vad som känns so so: att i den stunden upptäcka att det står en snubbe bakom (hur länge har mänskan stått där) och luftjuckar mot ens ass. Strax bredvid hans polare, som en flock brunstiga hyenor, garvande käftar och glimrande ögon.

För några år sedan brukade jag hänga på mainstreamklubbar. Sådana som spelar David Guettas senaste, där tjejerna går före i kön och killarna förväntas bjuda på drinkar. Att rumptag och heterosexism spirar på ställen som Malmös Etage – som lottar ut presentkort på plastik-kirurgi till ladies (hände i våras) – är ungefär vad jag förväntar mig.

Men tafsandet och de verbala övertrampen frodas också på de hippa ställena kring Folkets Park.

Just därför är jag grymt tacksam för queerklubbarna.

Jag minns första gången jag steppade in på Malmöklubben Tomboys glittriga fest.

Det var som att ha haft ett stryptag om halsen och plötsligt kunna andas. Dansgolvet var en frizon, där jag kunde skaka booty till M.I.A. utan att behöva oroa mig för att bli rövgrabbad från ingenstans.

Det handlar inte om att vara gay eller straight, bara att ha en befriande plats där dans kommer före sex-till-vilket-pris-som-helst. Visst är folk kåta, visst raggas det – men den där unkna känslan av att männen har makten, den är försvunnen.

Och Skånes queerklubbscen växer. Nu i vår fick Malmös Tomboy och Utopin uppbackning av Drag’N Disco – där publiken uppmuntras utmana könsnormer genom att prova på crossdressing och dragking/dragqueen. I Lund och Helsingborg har DecaDANCE respektive Septem funnits i ett år.

Drömmen är egentligen att queerklubbarna inte ska behöva finnas. Att personer som inte är cis-män ska kunna inta vilket dansgolv som helst utan att vara undantag eller objekt. Utan att spana över axeln efter patriarkatets feta gap och kladdande fingrar.

Tills dess hoppas jag att varenda håla får sin egen hbtq-fest.

(Cis-man: någon som är född som, identifierar sig och blir sedd och behandlad som man.)