Krossa myten om mödomshinnan
Mödomshinnan finns inte. Ändå lever den kvar och används som ett sätt att kontrollera kvinnors sexualitet. Sluta benämna något som inte finns – kalla det för en slidkrans och en bättre värld väntar. Det skriver veckans debattörer statsvetaren Malin Beckman och socialantropologen Rachel Cooper.
Karaktären Elijah i tv-serien Girls som nu går på SVT Play fungerar som en drivkraft för att ifrågasätta normer och förlegade föreställningar gällande sex och sexualitet. Trots det frågar han karaktären Shoshanna i början av andra säsongen om hon saknar sin mödomshinna. Girls är en tv-serie som utmanar den traditionella synen på kvinnors sätt att ha sex genom att inte romantisera, men även här missar man det faktum att mödomshinnan inte finns.
2009 introducerade RFSU begreppet slidkrans för att ersätta ordet mödomshinna med syftet att avliva myten om att det finns en hinna i kvinnors underliv som går sönder vid vaginal penetration. Den medicinska sanningen att mödomshinnan inte finns är ingen ny kunskap, men har haft dålig spridning och bemöts ofta med att ”världen inte är redo” att inse detta faktum. Med andra ord är världen inte redo att låta flickor och kvinnor äga självbestämmande över sina egna kroppar.
Historiskt sett kan man nämligen förstå den så kallade mödomshinnan som ett sätt att kontrollera kvinnors sexualitet – vilket kan ses springa ur en vilja av att kunna avgöra barns blodsband. Efter att privat egendom och arv på fädernet institutionaliserats i samhället uppstod ett behov av att avgöra om de barn som föddes var blodssläkt med den man som förmodades vara dess far – allt i syfte att avgöra vem som skulle ha rätt att ärva dennes egendom.
Ett sätt att kontrollera kvinnornas sexualitet var att tvinga dem till kyskhet, för om man kunde se till att hon inte hade sexuellt umgänge med någon annan än den man som skulle bli far till hennes barn kunde man också vara säker på att barnen som föddes verkligen var hans. Med DNA-teknik och andra arvslagar har sådan kontroll helt tjänat ut sitt syfte, ändå lever myten om mödomshinnan kvar.
Begränsningar av kvinnors frihet rättfärdigas genom att tabubelägga kvinnors sexuella aktivitet om den inte sker enligt samhällets normer, såsom inom äktenskap eller fasta förhållanden – vilket man tror sig kunna kontrollera genom föreställningen om att det finns en mödomshinna. Den fiktiva hinnan fungerar som en skiljelinje mellan dem med intakt hinna och dem med förstörd, det vill säga mellan ”bra” och ”dåliga” flickor. Distinktionen mellan dem är något som alla kvinnor ständigt måste förhålla sig till.
På svenska blir värderingarna kring skillnaden mellan ”bra” och ”dåliga” flickor tydliga i begreppet ”oskuld”, ett ord som ju används för att beskriva en person som inte har haft sexuellt umgänge. Frågan blir givetvis vad motsatsen är – om du är oskuld innan du har haft sex, är du då skuld när du haft det? Behöver vi ens ett ord för att beskriva tillståndet av att inte ha gjort något? När vi inte anser det viktigt att till exempel klassificera dem som aldrig kört bil, varför behöver vi klassificera dem som aldrig haft sex?
Idén om mödomshinnan är tätt sammankopplad med förståelsen av begreppet oskuld, och tillsammans förstärker de ett visst sätt att se på sex. Illusionen om att ”riktigt” sex är sådant som kan spräcka en hinna i kvinnors underliv ger en väldigt endimensionell bild av vad sex är och hur det kan utövas. Synsättet bottnar i en förståelse av att sex endast sker som samlag i heterosexuella konstellationer, vilket osynliggör andra sätt att ha sex på.
Syftet med att sluta att felaktigt kalla slidkransen för mödomshinna är dels att saker och ting ska kallas vid sitt rätta namn – när det inte finns en hinna ska det inte heta hinna. Men namnbytet har också en frigörande potential då det utmanar både synen på kvinnors kroppar, sexualitet och möjligheten att kontrollera dem, samt synen på vad sex är och kan vara – vilket i sin tur leder till en problematisering av själva oskuldsbegreppet. Utan begreppet oskuld försvinner behovet av oskuldskontroller och behovet av att kontrollera kvinnors kroppar. Ett samhälle med en syn på sex där det är upp till var och en och deras eventuella partner att avgöra vilka handlingar som är önskvärda dem emellan, utan att samhället lägger in värderingar och skam, känns plötsligt nästan tänkbart.
Ett första steg för att nå den världen är att sluta prata om mödomshinnan. Mödomshinnan finns inte och har aldrig funnits, så låt den vila i frid. Låt oss istället välkomna slidkransen och dess potential att ge oss en bättre värld.
Hinnan är en krans
Slidkransen består av slemhinneveck och sitter strax innanför slidans mynning. Slidkransen ser olika ut hos alla som har en, precis som andra kroppsdelar skiljer sig mellan individer. Den kan liknas vid ett gummiband, då den vanligtvis är elastisk och tänjbar. Färre än hälften av alla kvinnor blöder första gången de har penetrerande sex. Lika lite som det går att se på en mans penis om han har haft sex går det att se på en kvinnas slidkrans. Mer information om slidkransen finns på RFSU:s hemsida.
Källa: RFSU
Malin Beckman är fil. mag. i statsvetenskap och mänskliga rättigheter
Rachel Cooper är socialantropolog

