Kairos står för Kunskap och arbetssätt i rättvisa och socialt hållbara städer, och målet är att jobba för en mer rättvis och hållbar stad. Arbetsgruppen består av representanter från Göteborgs universitet, Göteborgs stad, länsstyrelsen och Västra Götalandsregionen. Arbetet är både teoretiskt och praktiskt, och under projektets lopp kommer man samverka med många olika aktörer. Hans Abrahamsson, freds- och utvecklingsforskare på Göteborgs universitet är en av de involverade i projektet. Han menar att man måste anpassa arbetssätten i ett samhälle som blir alltmer komplext och globaliserat.

– Enligt Ungdomsstyrelsens mätningar är mellan 35 och 45 procent av de unga i förorten vare sig i sysselsättning, skola eller praktik. Frustrationen växer när det du förväntar dig av ett anständigt liv hamnar längre ifrån din faktiska förmåga att nå dit, säger han.

Det leder till frustration som kan ta sig uttryck i bilbränder och kriminalitet. Om tilliten mellan staten och det civila samhället minskar kan det leda till ett civilt samhälle där informella nätverk tar allt större plats och där gemensamma intressen blir det som binder samman oberoende av var du befinner dig.

Men informella nätverk behöver inte alltid vara något dåligt. Åsa Lorentzi som är projektledare för Kairos menar att nya nätverk och grupper ofta vill engagera sig.

– Det är en annan sorts rörelse än de gamla folkrörelserna, men de vill vara med att påverka samhällets utveckling och vi kommer sannolikt att titta på hur vi från myndigheternas sida kan jobba tillsammans med dem.

Hon menar att Kairos-projektet i grund och botten handlar om att visa på vägar för en samhällsutveckling som gör det möjligt för människor att känna förtroende för myndigheter och hon hoppas att det ska kunna leda till medskapande och delaktighet.

– Vi måste se på hur vi förhåller oss till människor som medborgare och bli bättre på att respektera människors rättigheter, säger hon.

En annan sida av globaliseringen är att kommunerna vill fånga in ”globala flöden”, det vill säga attrahera utländska investeringar för att öka sysselsättningen och dessutom öka turismen och se till att staden blir en kultur- och evenemangsstad.

– Det ska vara fräckt att bo i Göteborg och man ska kunna se Madonna och Bruce, säger Hans Abrahamsson.

Men detta är samtidigt något som kostar mycket pengar. Pengar som skulle ha kunnat satsas på exempelvis barnomsorgen. Hans Abrahamsson menar det finns en risk för minskad välfärd i detta, trots att satsningarna ofta beskrivs som långsiktiga investeringar.

Hans Abrahamsson hoppas på att projektet bland annat leder till en ökad förståelse för behovet av långsiktiga sociala investeringar.

– I dag när man genomför stora projekt som citytunnlar kan man skriva av dem och fördela dem över en period på 20 år eller så, men när det handlar om sociala insatser så måste de bokföras som driftskostnader och betalas på ett år. För att då kunna finansiera sociala projekt kan man skapa sociala investeringsfonder. De skulle kunna fungera som någon slags sociala stötdämpare för att minska utanförskapet, säger han.

Men han menar att finansiering inte räcker. I dag känner många att de inte kan påverka sin situation, och därför behöver man skapa förutsättningar för medborgarnas ökade delaktighet.

– Man kan till och med tänka sig att man kan slå ihop dessa idéer, så att människor själva får bestämma över vad som ska finansieras med fonderna. Det blir en slags deltagande budget, ”participatory budget”, som i dag redan används i vissa städer som till exempel i New York och Porto Alegre.