Vissa hävdar att protestsången är död. Att musik och politik är en kass matchning. Att fenomenet dog ut samtidigt som 1970-talet drog sitt sista flämtande andetag.

Vi som nyligen drog till Folkets park i Malmö såg något annat. Där, i ösregnet, sjöng ett tiotal artister ut – från Emil Jensen till Skilla och Looptroop – i protest mot Reva och polisens jakt på papperslösa flyktingar.

Det finns likheter mellan 1970-tal och 2010-tal. Nu liksom då är en tid i kris, som sätter spår i musikvärlden.

Fast dagens politiska toner är inte skäggiga vita dudes som ropar ”stoppa matchen” och slår på sin akustiska gitarr. Det finns inte en hel genre – proggen – född för att agitera.

Den moderna revolten snirklar sig in i alla läger.

Inte minst svensk hiphop visar vägen till orättvisorna. Artister som Mohammed Ali, Labyrint och Tiffany Kronlöf lyfter frågor som segregation, främlingsfientlighet och kvinnohat.

I Skåne växer scenen för punk, hardcore och psykedelika – genrer som är en protest bara i sig själv.

Sedan finns det dom som bara inte pallar att ta i orättvisorna. Som när världen brinner flyr in i dunkande beats. På 1970-talet stod discogolven för glittrig eskapism. Nu förtränger vi vardagen genom att veva nävarna till fläskiga housecrescendon.

Men elektronisk musik är knappast befriad från åsikter. Ett fett exempel: The Knife.

På Shaking the habitual som kom i våras vill syskonen Dreijer undersöka: vad kan en protestsång vara i dag? Skivan är en smältdegel av knasigt electroväsen. Och mellan tonraderna gömmer sig spetsig samhällskritik.

Sinnesbefriande syntar möter smarta slagord. Kropp och hjärna i en mäktig mashup.

I The Knifes händer blir dansen ett vapen. Starkare än det mest högljudda upp till kamp-skriket.

Om det är den moderna kampsången vill jag gå längst fram i demotåget.