Djurrätt tar plats i konsten | Stockholms Fria
  • Salla Tykkäs verk Airs above the ground visar hur lippizanerhästar i Wien tränas. En illustration av ett av människans många kontrollsystem. 
Fria Tidningen

Djurrätt tar plats i konsten

Förhållandet mellan människa och djur har blivit ett återkommande tema i konsten. Katarina Andersson har träffat de Sverigeaktuella konstnärerna Terike Haapoja och Salla Tykkä.

Hur definiera medvetande? Vilka arter kan anses vara i besittning av det? Frågor som saknar entydiga svar, men vedertagna föreställningar gör gärna gällande att medvetandet är enbart människan förunnat. Djuret är mest mekanik. Möjligen är det en lika förfäktad synpunkt att djur, åtminstone domesticerade sådana, äger en högst utmejslad personlighet och således ett medvetande som liknar vårt. Denna tanke leder inte sällan till ett förmänskligande av djuren, och vi befinner oss på andra änden av skalan.

Frågor som dessa aktualiseras nu på flera håll i samtidskonsten, kanske på grund av ett allmänt ökat intresse för ekologi och djurs levnadsförhållanden. I fjol visades utställningen Animism vid Haus Der Kulturen Der Welt i Berlin. I Stockholm har vi bland annat kunnat se Julia Lindemalms tankeväckande fotografier av djur i djurparker på Galleri Kontrast.

På Botkyrka konsthall visas nu utställningen Efter arken en ö till den 1 september. Fem finska konstnärer presenterar verk som alla på något sätt behandlar förhållandet mellan människa och djur/natur. Här finns ett ifrågasättande av tanken att människan i egenskap av högre stående varelse har rätt att utnyttja andra arter för sina syften.

Terike Haapoja är en av de medverkande. Hon menar att uppdelningen mellan människan och andra djur främst är kulturell. På Botkyrka konsthall visas hennes videoverk Untitled (a portrait), föreställande en uppstoppad schimpans på ett museum. Primaten tittar rakt på oss och i bakgrunden skymtar mänskliga besökare.

– Blicken i hennes ögon säger att hon är en person, någon, men i kontexten är hon reducerad till ett exemplar av en art, säger Terike Haapoja. Hennes individualitet, egenart och historia är utraderade. Som kontrast kan vi se människor, avbildade i ett museum som hyllar personer som en del av historien. Hur saker är presenterade och framställda, som i museet, normaliserar tankesätt. Det gäller speciellt för uppdelningen människa-natur.

Haapoja bor och arbetar i Helsingfors men växte upp på landet och har alltid haft en stark känsla av samhörighet med naturen och andra varelser.

– För mig är det en absurd tanke att medvetande, kultur eller språk skulle vara ”uteslutande mänskligt”. Samspelet mellan olika arter fortsätter att förbrylla mig. Min erfarenhet av naturen är inte bara biologisk utan har alltid inkluderat tanken att även våra idéer och sinnen, det som är existentiellt, är djupt sammankopplade med vår omgivning. Gradvis har jag börjat ta in den här aspekten i mitt arbete genom att ställa mer explicita frågor kring människa-djur-relationer, även om jag personligen alltid har varit nära rörelser som värnar naturen och djurs rättigheter.

Ett av de mest oroande verken i utställningen i Botkyrka är Salla Tykkäs Airs above the ground. Förutom två stora fotografier av unghästar består det av en film som visar hur lippizanerhästarna i Wien tränas i att utföra avancerade rörelser. I slow motion står det stora vita djuret på sina bakben och hoppar framåt, dirigerad av den långa piskan.

För Salla Tykkä är konsten ett sätt att utforska olika kontrollsystem.

– Jag har i första hand tänkt på människans behov av att kategorisera, utveckla och förbättra den befintliga naturen, som hästraser. Men verket handlar också om balansen mellan naturligt och onaturligt, mellan skönhet och fasa.

– Jag upplever att när vi försöker definiera renhet och skönhet under människans lagar så rör vi oss mot en annan verklighet. Och när den sortens visuella verklighet blir dominerande så börjar vi förlora vår mänsklighet. Eftersom det finns en fara i att bilden blir viktigare än verkligheten. Jag tänker främst på fascistiska samhällen där, som jag ser det, bilden av samhället i slutändan blir själva systemet.

Salla Tykkä menar att vad vi uppfattar som vackert eller positivt har vi någonstans fått lära oss, fast på ett undermedvetet plan.

– Vi lär oss att acceptera det som naturligt, vi frågar oss inte längre om det är rätt eller fel. Det påverkar vårt tänkande och vårt liv generellt. Jag hoppas att man ser på min konst på ett sätt som gör att man börjar fråga sig varför något tilltalar en.

Terike Haapoja arbetar nu med en utställning som verkligen vill föra djurens talan.

– Det är ett encyklopediskt projekt jag gör tillsammans med Laura Gustafsson som vi kallar The history of others. Vi ska bygga en stor samling där vi skriver de senaste 100 eller 150 årens historia från olika djurs synvinkel. Vi strävar efter att knyta ihop människors och djurs historia och visa hur utveckling i människans kultur också har påverkat olika djurs liv och kulturer och vice versa.

Den första delen handlar om nötkreatur, där sambandet är tydligt.

– Domesticeringen av kon och den ökade konsumtionen av mjölk har varit extremt viktig för människans näringstillförsel och hälsa. Å andra sidan är det uppenbart att människan har påverkat nötkreaturens kultur genom avelsprogram och domesticering. Och mycket vetenskaplig utveckling inom avel och genetik har tillämpats på både kor och människor och har förändrat båda arterna, även om de ger upphov till olika slags etiska debatter. Ett djurperspektiv speglar vår kultur på ett intressant sätt.

Fakta: 

Efter arken en ö – rapporter från team B

• Episod 1 visades på Finlandsinstitutet i våras. Nu pågår episod 2 på Botkyrka konsthall, Tumba torg, t o m 1 september.

• Medverkande konstnärer: Terike Haapoja, Sasha Huber, Antti Laitinen, Jani Ruscica och Salla Tykkä. Terike Haapoja och Antti Laitinen representerar Finland på årets Venedigbiennal.

Rekommenderade artiklar

© 2021 Stockholms Fria