Stockholms Fria

Varje dag jag kliver ner från sängen. När jag sätter mig i soffan framför tv:n. Där finns hon. En liten bit av henne som hon gav ifrån sig en gång. Svepande penseldrag på duk formade två krukväxter satta i enkla lerkrukor placerade på fönsterbrädet i ena halvan av ett fönster. Det är nära till huset mittemot med dess fönster som syns genom rutan. Om fönstret vetter mest mot norr är det strimmor av kvällssol som skapar krukornas sneda skuggor. Är det inte den dalande solen som syns mörkgul i översta kanten i fönstret mittemot? Till vänster står en utblommad pelargon och frodas bortom sin högblommnings dagar. Till höger, i en något större kruka, står möjligen en sansevieria av en viss typ med långa, tjocka stjälkar likt värjor. Toppen på en av stjälkarna är ljusbrunt vissen. Det är grönt och brunt och lite gult i bleka och kyliga nyanser som antyder vinterhalvår. Båda krukväxterna har varit med men hänger med. Stilla mättnad vilar över dem i fönstret i solnedgång. Någon står en bit bort och blickar ut mot fönstret från ett lite slitet rum. Det är ingen välbeställd persons bostad. Det är ett fönster ut mot en smal gata som min där ljusets aftonmättnad håller på att tona ner.

Granada är gränsöverskridande. Mellan historia och nutid. Mellan himmel och jord. Mellan den kristna kulturen och den muslimska.