Tack för oljan, Siri
Varje dag jag kliver ner från sängen. När jag sätter mig i soffan framför tv:n. Där finns hon. En liten bit av henne som hon gav ifrån sig en gång. Svepande penseldrag på duk formade två krukväxter satta i enkla lerkrukor placerade på fönsterbrädet i ena halvan av ett fönster. Det är nära till huset mittemot med dess fönster som syns genom rutan. Om fönstret vetter mest mot norr är det strimmor av kvällssol som skapar krukornas sneda skuggor. Är det inte den dalande solen som syns mörkgul i översta kanten i fönstret mittemot? Till vänster står en utblommad pelargon och frodas bortom sin högblommnings dagar. Till höger, i en något större kruka, står möjligen en sansevieria av en viss typ med långa, tjocka stjälkar likt värjor. Toppen på en av stjälkarna är ljusbrunt vissen. Det är grönt och brunt och lite gult i bleka och kyliga nyanser som antyder vinterhalvår. Båda krukväxterna har varit med men hänger med. Stilla mättnad vilar över dem i fönstret i solnedgång. Någon står en bit bort och blickar ut mot fönstret från ett lite slitet rum. Det är ingen välbeställd persons bostad. Det är ett fönster ut mot en smal gata som min där ljusets aftonmättnad håller på att tona ner.
Varje dag ger denna målning lite lugn. Jag finns här innanför ett fönster som det på tavlan och här är det tryggt. Här bakom krukväxterna kan det vara så bra att man inte vill, och så dåligt att man inte kan, gå ut och ner på den smala gatan.
Tavlan är odaterad och signerad Derkert som i Siri Derkert (1888-1973). Den svävar i tiden och kan tidsbestämmas i en gissning utifrån fasaden mittemot, som verkar härröra från efter sekelskiftet men före funkisen. Fönstret ser ut att kunna vara ett så kallat flaggfönster från samma tidsintervall, med ett mindre vädringsfönster överst och därunder två större fönsterdelar särade med spröjs.
"Hennes kraftfulla och expressiva måleri // hör till den handfull insatser i nordisk konst som ger en verklig syntes av modernismens grundläggande drag", står det i Nationalencyklopedin. I krukväxterna återljuder en klang av denna expressivitet. De står och uttrycker." Hon sökte komma bortom det vackra och tillrättalagda för att nå det spänningsfyllda och intressanta", förklarar släkten Derkert på siri.derkert.com. Vidare får man veta att Siri Derkert ofta var "före sin tid, i konsten och i samhällsdebatten". NE menar att "hon med stort engagemang deltog i kampen för kvinnans frigörelse och sociala rättigheter" och nämner anknytningen till Fogelstadgruppen.
På Kvinnliga Medborgarskolan vid Fogelstad, vars målsättning var att utbilda kvinnor så att de skulle kunna ta tillvara sina medborgerliga rättigheter, deltog hon som elev och gästföreläsare. Och så porträtterade hon skolans förgrundsgestalter på ett sätt som kanske inte alltid behagade. I Siri Derkerts mest kända och oftast beskådade monumentalverk, utsmyckningen av t-banestationen Östermalmstorg i Stockholm (utförd mellan 1962-65), förekommer Elin Wägner och andra av skolans grundare. Verket är en synbarligen nedklottrad historia över den tid Siri Derkert levde i och den livshållning hon företrädde. Bärande teman är fred, miljöhänsyn och jämställdhet mellan könen. Ämnen för politisk strävan som är ännu mer i fokus i dag än under Siri Derkerts livstid susar man förbi på väg mot Ropsten. Eller så står man och väntar på sitt tåg och tittar oundvikligen på de svarta streckfigurerna mot en vitdaskig betongvägg.
Jag riktar ett sinnligt tack till de föregångare i samhällsdebatten som Siri Derkert kan stå som symbol för. De som förde in att den tillvaro som var kvinnlig också skulle räknas. Som pekade på att jordens resurser är ändliga och att det alltid finns ett alternativ till krig i fred innan man startat kriget men kanske inte på länge efter man startat det. I första hand bugar jag mig dock inför konstnären Siri och bara henne. För att hon skapade den olja på duk uttryckandes tillförsikt i hemmaaktiviteter och i vila, med världen där utanför fönstret som en nära och avlägsen tilldragelse, jag nu på väggen betraktar varje dag.
