Normbrytande nyheter
Jag minns det som igår. När det var fel att män var män och kvinnor körde bättre än höns. Jag var 11, 15 och till och med 20 och det hela framstod som lika obegripligt som nu. Det hela, jag menar livet och omständigheterna. Hur man pratade och betedde sig. Man sa en sak men menade en annan. Precis som nu. Man sa en sak men man gjorde en annan.
Ulrike Meinhof, lysrören i cellen de första åren, avskild från allt och alla, bara ljuset som aldrig släcktes. Jularna med barnen hon missade, åren som aldrig kom. Dedikationen märkligt obändig trots omständigheterna, trots hur hon behandlades av de andra. Men framförallt ensamheten. Älskad av ingen Känd av alla men älskad av ingen. Holger Meins var arg in i det sista och dessutom man, det spelade helt säkert in, vad än revolutionen hade att säga om det, och de andra hade varandra men Ulrike hade inget och ingen.
Vi satt på bussen en kväll, mina äldsta pojkar och jag, vi hade handlat lite. Pojkarna läste. Den ene Aftonbladet, den andre manga.
Jan Guillou brukar hävda att kulturjournalister har något emot honom eftersom de blev sist valda på gymnastiken av sådana som honom.
I serien Matti Alkberg Hatar har vi precis avklarat höstkrönikor om varm choklad och hur mysigt det är att krypa upp i soffan med en deckare när vinden river i knutarna. Nu är det dags för Nätgemenskap.
Det kan ha med ålder att göra, men troligare är att det har att göra med att jag bor i skogen. Man är i Stockholm. Alla bara pratar och skrattar. Snackar skit. Mitt i allt säger någon något allvarligt och så går det mig helt förbi. För jag var inte beredd. Och så framstår jag istället som okänslig.
Jag tycker om människor som utrycker sig väl i skrift. Det spelar mindre roll vad de säger än hur, har jag märkt. Detta gäller endast privat, jag vill poängtera det, Skriver Mattias Alkberg.
© 2024 Stockholms Fria