Redan utanför salongen etablerar Teater Barbara en misstänksamhet hos publiken genom att utge sig för att vara aktivister som varnar för att pjäsen är en propagandakupp. De uppmanar oss att ta över teatern. Sedan försvinner de in i ett djurlaboratorium där de låses in av fyra forskare från Globala vetenskapsrådet som säger sig vilja utföra ett experiment på publiken.

Vad som följer är korta scener som illustrerar livets uppkomst och människans utveckling för att ganska snart landa i det som är pjäsens centrala tema: vår lättpåverkade hjärna och hur dess mekanismer utnyttjas av storföretag, lobbyister och reklamare.

Inspirationen till många av de episodartade scenerna som följer kommer från kända experiment och forskning inom medieteori och masskommunikation. De gestaltats på ett ofta humoristiskt vis, som när en av forskarna, som är väldigt förtjust i att använda knivar och skärverktyg, sågar upp skallen på en kollega och kopplar elektroder till hans belöningscentra i hjärnan. I andra scener skildras reklamindustrins sofistikerade metoder för att etablera budskap och skapa begär till produkter. Osäkerheten kring vad de fyra forskarna har för roll och syfte med det de berättar skapar en spänning och gör att man till en början är ständigt vaksam över om de försöker dupera oss i publiken.

Tyvärr tar pjäsen i vissa partier mer formen av en föreläsning än av teater. Man får inte bara veta hur ”påverkansindustrin” agerar, utan får också (vad jag uppfattar som) Teater Barbaras bild av kapitalism, svenskt näringsliv, lobbyism, samt statistik över hur många barn som dör av tobaksrökning, varvat med information om Coca Cola och oljeindustrin. Det blir lite för mycket på en gång. Och det påminner om... just det, propaganda. Det är möjligt att kritiken mot propagandaindustrins propaganda, mot nyliberalism, miljöförstöring och multinationella företag är medvetet framförd som propaganda. Men i så fall tycker jag att pjäsen blir lite för smart för sitt eget bästa.

Teater Barbara vänder sig först och främst till ungdomar, och en pjäs som uppmanar till kritiskt tänkande är förstås positivt, men för att det ska lyckas krävs nyanser. Som bäst blir det när skådespelarna gestaltar idéer istället för att uttala dem direkt. När kroppsspråk och mimik får ta över visar skådespelarna prov på en imponerande tajming och känsla för humor. Det är också då, när inte allting uttalas, som det lämnas utrymme för publiken att tänka kritiskt, ifrågasätta och reflektera, forma egna insikter.