Idrottsvärlden har åtminstone två ansikten. Å ena sidan tyngd av machoideal, sträng könsuppdelning och sexistisk och homofob läktarkultur. Å andra sidan en sfär som ska värdesätta prestation utan hänsyn till utövarens ursprung, och potential att vara en arena för nya gemenskaper. I Riksidrottsmuseets nya utställning tar idrottsrörelsen itu med sitt förflutna, varför den fått namnet Tvätta sin smutsiga byk. Hur är det med idrottens inställning till homofobi, sexuella trakasserier och diskriminering? När det gäller policy och rekommendationer är den förstås rak och tydlig med att den i enlighet med rådande lagstiftning inte tolererar trakasserier. Vad som står på papperet är emellertid som bekant en sak, och verkligheten en annan. Levs det som det lärs, eller är idrotten till och med en mer utsatt domän för individer som identifierar sig som homo, bi, trans och/eller queer? Svaren som har sökts i rapporter, forskning och intervjuer är långt ifrån entydiga.

– Det är ganska komplext och svårt att få en klar bild av hur villkoren ser ut för HBTQ-personer inom idrotten, säger Gunilla Stillström, intendent på Riksidrottsmuseet och producent för utställningen. Idrotten är inte homogen. Villkoren för HBTQ-personer varierar mellan olika idrotter och olika föreningar.

Tvätta sin smutsiga byk har tidigare ingått i en vandringsutställning som besökt bland annat S:t Petersburg. Nu visas den på hemmaplan med vernissage den 3 juni. Utställningen utgår från den senaste forskningen om villkoren för HBTQ-personer i Sverige i dag. Den tar även kort upp förändring i svensk lagstiftning och ger några historiska tillbakablickar. I upplägget har det tagits fasta på titeln: miljön ska påminna om en tvättstuga, där kläder hänger på tork och ljudet av maskinerna anas.

– Vi vill skapa känslan av att det är en process som pågår, där man får ompröva sina värderingar och kanske vara självkritisk.

Film, foton och texter ska illustrera idrottens inställning till frågor som rör homofobi, sexuella trakasserier och diskriminering av bi-, homo- och transsexuella personer. Mycket av materialet är samtida, förklarar Gunilla Stillström, till exempel de rapporter som Riksidrottsförbundet beställt av RFSL och RFSL Ungdom. I dessa framkommer att vissa upplever idrotten som bättre än samhället i övrigt, medan andra tycker tvärtom. Men det är svårt att dra slutsatser, menar Gunilla Stillström, då underlaget bygger på enbart 25 intervjuer och 15 berättelser.

– Vi vet ju inte hur många idrottare som inte lever som heterosexuella till exempel, det finns ingen statistik på det. Det är inte heller en fråga som ställs, du ber förstås inte folk att uppge sexualitet när de går med i en idrottsförening. Och det är svårt att få folk att ställa upp i enkäter eftersom det fortfarande är en grupp som blir förtryckt på många sätt.

Bland de uppgifter som ändå finns visar Ungdomsstyrelsens studie från 2012 om unga hbtq-personers hälsa att 22 procent av de homo- och bisexuella killarna idrottade i en förening, medan 39 procent av de heterosexuella killarna gjorde det. Av de homo- och bisexuella tjejerna idrottade 26 procent i en förening, medan 36 procent av de heterosexuella tjejerna gjorde det.

Ovan nämnda rapport från RFSL, HBTQ och Idrott, handlar också om ungdomar. De personer som intervjuats nämner flera faktorer som kan vara en orsak till ovan nämnda siffror, exempelvis könsuppdelade omklädningsrum, nedsättande jargong, osynliggörande och få öppna hbtq-personer inom idrotten som kan fungera som förebilder.

I utställningen får både framsteg och misslyckanden ta plats. Gunilla Stillström nämner AIK Fotbolls projekt Fotboll för alla som exempel på en satsning som lyckats. Projektet har försett tränare med utbildningsmaterial bestående av bland annat inspelade filmer som visar olika situationer i fotbollssammanhang, och hur man bemöter olika människor. Det handlar inte bara om sexuell läggning, utan även om rasism och andra typer av utanförskap.

Idrottens flitiga uppdelning mellan kön gör det särskilt problematiskt för transpersoner. Uppdelningen bygger på föreställningen att män har en konkurrensfördel framför kvinnor och att idrotten därför av rättviseskäl bör vara könsuppdelad. För att förhindra att män fuskar och tävlar i damklassen har könstester införts. Hur idrotten ska hantera dessa tester i förhållande till transpersoner lyfter Gunilla Stillström upp som exempel på ett område där det fortfarande finns väldigt mycket kvar att göra.

– Könstester ifrågasätts allt mer eftersom det kan innebära personligt lidande för idrottare med osäker könstillhörighet. Det är positivt att man försöker hitta lösningar på hur transpersoner ska kunna delta i tävlingsidrott i den ”könsklass” som de själva uppfattar att de hör hemma i.

Tvätta sin smutsiga byk visas på Riksidrottsmuseet mellan 3 juni 2015 och 31 januari 2016. I samband med Eurogames Stockholm 5–9 augusti anordnas föredragsserier på muséet.