I Vincent Vikanders arbeten behandlas frågan om vad och vem som får ta plats, på subtila och mer tydliga, ibland provocerande sätt. Han undersöker och problematiserar konstnärens roll och dennes företräde till talan i gallerirummet, samtidigt som ett ansvar – till och med en skyldighet – läggs på varje enskild betraktare. Det finns en återkommande brutalitet i såväl monumentala krävande objekt och exempelvis i gesten att reducera ett av Francesca Woodmans porträtt till att bara vara ett fragment av sin bakgrund.