Krister Håkansson berättar om vilka samband som hittades när han undersökte hur demensrisken påverkas på lång sikt av att förlora sin partner mitt i livet och sedan fortsätta att leva ensam. Vilket är viktigast: att leva ensam eller att känna sig ensam? Hur är det med andra känslor som kan komma av att förlora en partner, till exempel känslor av hopplöshet? Vilka slutsatser kan man dra om man själv vill skapa sociala och känslomässiga förutsättningar för att leva länge utan demens?