På tio år hinner förväntningarna skruvas upp till ansenliga proportioner. Och han gör det inte lätt för läsaren heller. Mystiska intriger har alltid varit Høegs kännetecken, men i Den tysta flickan drar han den mystiken vidare med hjälp av framställningen. Det är mer fragmentariskt och språket innehåller fler luckor än i hans tidigare verk.
Den tysta flickan handlar om Kasper Krone, en man med särskilda talanger: clown, hobbyfilosof (på det där enerverande sättet, Kasper är en mästare i aforismer), men har framför allt ett gehör och en musikalisk begåvning som går utöver musikens domäner. Vi andra ser, Kasper lyssnar. Han hör till och med vilka spelkort som delas ut på pokerbordet: färgernas sammansättning är lite olika, det finns mer färg på vissa kort och så vidare. På så vis lyssnar han sig fram till den stora gåta romanen bjuder på: att finna KlaraMaria och hennes kidnappare, ett barn han inte lyckas lyssna av. Annars väsnas människor för honom, han kan inte stänga av dem. Lite tystare är de på nätterna, därför är han en nattuggla.

Høeg har regisserat en roman likt teater, eller snarare arrangerat som ett stycke musik: ljudbilder, teman och klanger styr händelseförlopp och strukturerar romanen på ett intrikat sätt. Livet är iscensatt likt den manege där Kasper hade sin storhetstid som clown. Iscensatt av den Gud som Kasper hela tiden ber till: FruHerre.
Det finns sällan något konventionellt med karaktärerna i en Høegroman, de är alltid unika, unik-unika. De är alla specialister på en yttre verklighet, vissa på en inre. Kasper är en osannolik figur, och som sådan tämligen irriterande, alltid snar till att försöka provocera fram en klangbild hos människor han möter, för att kunna läsa av om de ljuger eller talar sanning. Just denna tendens kan man se i författarskapet, ett allt större fjärmande från allt vad normalitet heter, ibland på gränsen till science fiction (som hans förra roman Kvinnan och apan), utan att egentligen röra sig in i denna genre – som trots allt är mer konventionell än vad den vill hävda.

Jag tror dock att de som gillade Fröken Smillas känsla för snö kommer att få problem med denna roman. Ty den är något problematisk i sitt sätt att vara undanglidande och fragmentarisk. Men dålig? Knappast. Peter Høeg kan inte skriva illa, det finns liksom inte i hans repertoar. Men nedskriven har den blivit.
Jan Kjaerstad, den norske giganten, har trots det sett någon slags storhet. Och en läsupplevelse är det. Om jag gillar Den tysta flickan eller inte vet jag ännu inte. Den långa väntan, de högt ställda förväntningarna och denna märkliga roman har fortfarande inte smält in i mitt nervsystem, något jag misstänker kommer att ta ett tag – och kanske en omläsning.