I sin nya uppsättning Dr Jekyll och Mr Hyde har moment drivit den konsten till fulländning. Föreställningen spelas på moments intima sidoscen, skådespelare är regissören Andreas Boonstra och hans mångårige vapendragare Mathias Olsson (samt i ett bejublat inhopp regissörens son Leo). Olsson och Boonstra är mycket hemtama i den här sortens teater, omständigheterna främjar en lagom avslappnad inställning, och de har uppenbart alldeles oförskämt roligt på scenen. De balanserar med dödsförakt på en knivsegg mellan rent larv och seriös teater, och precis som på cirkus ligger halva nöjet i att studera själva den hiskliga balansakten. Givetvis utan skyddsnät: misslyckas de kommer publiken att börja gäspa av uttråkning.
När de väl skojat färdigt kastar sig skådespelarna in i en rasande effektiv berättarteater. De växlar mellan rollfigurer och berättare genom byte av hatt eller rock, genom snabba ljusväxlingar skapas plötsligt magiska minuter av äkta gotisk skräckstämning, och så är vi lika plötsligt tillbaka hos de gemytligt småpratande teaterkompisarna Mathias och Andreas.

Och som det så ofta blir när en sådan balansakt lyckas: collageformens komiska mellanspel gör att allvaret och grundberättelsen framträder desto tydligare. Stevensons roman handlar uppenbarligen om den hämmade, neurotiske viktorianske borgaren som tvingas leva ett så kontrollerat liv att alla hemliga undermedvetna drifter sublimeras i hans alter ego Mr Hyde.
Skriven ett par decennier före Freud förebådar den mycket av det som i dag är psykoanalytiskt allmängods. Men även om Freud säkerligen gjorde mänskligheten en tjänst undrar jag om han inte samtidigt gjorde konsten en otjänst. Mycket av spänningen i Stevensons roman, och över huvud taget i 1800-talets romantiska och melodramatiska litteratur, kommer ju ur den olösliga konflikten mellan drift och skam, mellan känsla och borgerlig moral. Efter Freud går det inte att skriva så längre.
En randanmärkning förtjänar dock moment:teater. Pjästexten består till stor del av direkta citat ur Stevensons roman, men översättarnamnet anges inte i programbladet. Publiken får alltså inte veta vem som är upphovsman till den del av texten som inte Andreas Boonstra står bakom. Stevenson skrev ju inte på svenska!
I övrigt är det bara att konstatera: moment har lyckats igen. Folkvandring till Gubbängen rekommenderas.