Re:Orientfestivalen 2007Medverkande: Sukshinder Shinda, Hüsnü Senlendirici & Kibariye, Klezmatics, Niyaz, Halay All Stars. Debatter, bazaar, Barnens Re:Orient med musik och turkisk sagostund.Var: Södra teatern, Berns, Konserthuset och KulturhusetNär: 7–10 juni

Orientfestivalen har vandrat runt en del i staden sedan sin födelse 1993 – från jättejippo på Djurgården till konserter på Södra teatern till årets variant med bas på Södra teatern och gästspel på andra scener. Tomas Håkanson summerar årets attraktioner.

Bästa dansen: Sukshinder ShindaI början är det halvtomt på dansgolvet och fullt på läktarna. Efter ett par låtar är det tvärtom. Rätt så. När bhangrarytmen dundrar igång är det svårt att sitta still. På sina cd-album blandar Sukshinder Shinda ganska friskt hiphop, dancehall och annat, men nu är det klassiskt bhangrabeat som gäller, dholtrummans ljud är tungt och studsande som en hjord ovanligt graciösa indiska elefanter. Sukshinder Shinda ser nöjd ut och sköter mellansnacket på en blandning av engelska och punjabi. Visst kunde man ha önskat sig ett mer samspelt band emellanåt, men när de kör igång med dubbla dholtrummor är allt glömt och förlåtet. Skulle inte förvåna mig om publiken dansade i sömnen hela natten efteråt.

Största frågetecknet: Kibariye och Hüsnü SenlendiriciVisst blir jag lite förvånad när jag ser Hüsnü Senlendiricis romska partymusiker sitta prydligt uppradade på Konserthusets eleganta scen. När sångerskan Kibariye kommer in förstår jag bättre. Hon kråmar sig som en äkta diva inför publikens jubel och drar igång med söta turkiska ballader. Det vilda partygänget har förvandlats till välfriserade kompmusiker i arabeskstil. Till och med mästerklarinettisten Hüsnü Senlendirici håller sig på mattan, förutom i ett par instrumentallåtar när han får släppa loss och spela solo. Och Hüsnüs enstaka solon blir min största behållning av konserten.Kibariye är tekniskt sett en utmärkt sångerska, men utan attack, nerv och bett, och kompet är så tillbakahållet att det kunde varit vilka studiomusiker som helst. Kanske hade upplevelsen varit en annan om jag förstått turkiska. Den turkiska delen av publiken har åtminstone kungligt roligt, sjunger med i låtarna och skrattar åt de långa mellansnacken. Själv hoppas jag att Hüsnü Senlendirici och hans band kommer tillbaka till Stockholm snart, men med partykostymen på – och utan Kibariye.

Bästa partyt: SaadPartykostymen är sannerligen på när det blir lördagkväll och en av Kairos stora idoler, Saad, uppträder inför Berns smockfulla guldsalong. Enligt programbladet ska det vara ett 18-mannaband, men det är faktiskt svårt att hålla räkningen. Folk springer på och av scenen hela tiden, ena gången kommer ett dussin magdanserskor in, nästa gång är det ett halvdussin av killarna i bandet som hoppar, studsar och manar på publiken, och rätt vad det är bjuds några åskådare upp på scenen.Och det som slår knock på publiken är väl just den överdådiga showen, för musikaliskt är det inte så märkvärdigt. Musikerna mal på så fort de bara kan i punktakt, vilket gör att alla eventuella finesser och subtilare rytmer försvinner, och den grötiga ljudmixen gör inte saken bättre. Saad är faktiskt bättre på skiva, där är tempot något lugnare så att fler nyanser kommer fram. Men då missar man hela showen förstås.

En liten pärla: KlezmaticsKlezmatics är ett strävsamt gammalt gäng som uppträdde redan på en av de första Orientfestivalerna. Och det märks – musikaliteten är odiskutabel, här sitter allt perfekt och det är bara att ge sig. De spelar sin egen variant av klezmer, inte råösig som hos många svenska klezmerband, inte heller nyskapande stämningsmusik som hos polska Kroke, bara en smula uppdaterat och avskalat, med knappt märkbara spår av pop och jazz. Och amerikaner som de är gör de gärna utflykter till amerikansk folksång i form av en Woody Guthrielåt. En nyskriven protestsång mot rivning av ett bostadsområde i New York får också plats.

Bästa elektro-etno-trans: NiyazNiyaz uppträder, liksom Klezmatics, på Kulturhusets takterrass. En fantastisk konsertlokal en sådan här varm sommarkväll. Måsar, bilbuller och ambulanssirener stör inte utan bidrar till stämningen. Möjligen kan jag tänka mig en ännu bättre lokal för Niyaz: bergrummet under Kulturhuset som nyligen tagits i bruk som teaterlokal, i så fall gärna dunkelt upplyst av fladdrande ljuslågor och med publiken liggande på golvet. Niyaz mixar persisk sufimusik med elektroniska klanger. Sångerskan Azam Ali ser liten och späd ut men tar makten över våra drömmar, för oss ut på ett mörkt månbelyst hav i en lätt gungande segelbåt på väg till Underlandet.

En stor pärla: Halay All StarsInte många har hittat fram till Södra teaterns bar där svensk-turkiska Halay All Stars avslutar festivalen. Men de som gjort det får verkligen valuta för pengarna, här är en hård konkurrent till Sukshinder Shinda fast genren är en annan.Instrumenten är mest traditionella, som saz, oud och zurna, och musikerna improviserar, säger de åtminstone själva, vilket inte hindrar dem att plötsligt byta takt mitt i de långa, snirkliga låtarna. Den som inte ska dansa får verkligen anstränga sig, fötterna dras med och snart ringlar ringdanserna omkring på den minimala ytan mellan scenen och bardisken. Svetten lackar och ingen märker den plötsliga åskskuren där utanför som tvingar ett tiotal luftballonger att nödlanda och blir kvällens huvudnyhet. Fast huvudnyheten kunde blivit en annan: Teater rasade ihop under dansande fötter. Bandet måste avbryta lite i förtid, för golvet har börjat svikta.

Re:orient?Till sist kan jag inte låta bli att fundera över vart denna festival är på väg. Under de gyllene åren på 90-talet, med mycket bidragspengar, var programmet bredare och mer varierat, och en alldeles unik atmosfär skapades på det inhägnade området på Djurgården med musiktält, kamelridning, många marknadsstånd och stora folkmassor. Den krympta varianten i och kring Södra teatern bevarade ändå några drag av det gamla. Årets version blev som en utspridd konsertserie utan centrum och publikmängden tycktes klart lägre än för några år sedan.En återgång till ett samlat festivalområde är nog nödvändig för framtiden. Då kan olika programpunkter förstärka varandra, kanske de politiska debatterna på dagtid kunde kompletteras med teater, litteratur och mindre konserter.Eller kanske festivalen har fullgjort sin uppgift? Numera ordnas konserter med orientmusik året runt på flera olika scener, så vad är då poängen med en festival?