Det börjar som en orgie i skira vita tyllgardiner, vita kjolar och vita toppar, som en blandning av Veckorevyns hjärtespalt och romantiska middagar på exotiska restauranger i solnedgång, en föreställning för alla som älskar Leonard Cohen och Lugna favoriter.

Det är lätt att ta allt på allvar i början, tro att de sorgsna balladerna på engelska som aktörerna ständigt brister ut i verkligen är tänkta att fylla åskådarnas hjärtan med smärta. På musikal-vis växlar sångerna med korta spelscener med dans, rörelse och dialoger som antyder en ganska olycklig kärlekshistoria. Där finns tre vitklädda kvinnor i olika åldrar, kanske tre upplagor av samma kvinna, och så en man att älska.

När väl den vita tyllgardins- och Lugna favoriteridyllen krackelerar skymtar en annan berättelse. Kärleksparet tycks vara fångat i de klichéer som regissören Clara Diesen gillar att leka med, mannen och kvinnan kan inte nå varandra, fyllda som de är med färdiga fraser och inlärda beteenden från tusen och en veckotidning eller teveserie. Visst finns en äkta smärta, men den handlar snarare om sorgen över den äkta känslans omöjlighet. För någonstans hörs ett rop på hjälp: går det att säga något vettigt om kärlek och relationer idag när ämnet tuggas sönder till oigenkännlighet i mediernas pseudovärld? Ja kanske, om man gör det så roligt och intelligent som Clara Diesen och hennes skådespelare, lågmält och skickligt balanserande på gränsen mellan kitsch och ironi. Den gräns där klichéerna blir sanna igen och det nästan går att tro på orden 'You"re the only one...'