EU-kritiska Junilistan har gjort en omfattande undersökning av hur svenska ledamöter av EU-parlamentet har röstat i frågan om EU-överstatligt styre gentemot mellanstatligt samarbete i EU under perioden juli 2005 – december 2007. Resultatet visar att fyra av de fem svenska socialdemokratiska EU-parlamentarikerna och Maria Carlshamre (Feministiskt initiativ) är de som är mest benägna att okritiskt flyta med i EU-parlamentets majoritets fanatiska syn på att överstaten EU ska ta över det mesta av den politiska makten.

Av 228 omröstningar med namnupprop (då det registreras hur ledamöterna röstar) som berört krav på ökat överstatligt styre av EU, eller förordat att olika politiska sakområden ska överföras till EU att besluta över, har två socialdemokrater särskilt utmärkt sig, nämligen Inger Segelström och Jan Andersson, som har röstat för ökad överstatlighet och EU-federalism i hela 68 procent respektive 62,3 procent av fallen. De nämnda ledamöterna röstar för mellanstatlighet endast i 21,9 procent respektive 18,4 procent av fallen. I övrigt har de lagt ned sina röster eller inte röstat över huvud taget. Övriga socialdemokrater imponerar inte heller, utan röstar ofta ja till överstatlighet och EU-federalism.

Fyra av fem socialdemokratiska EU-parlamentariker säger ja till EU:s nya grundlag (Lissabonfördraget), vilken i praktiken leder till bygget av en gemensam EU-stat. Socialdemokraterna vill dessutom utöka EU:s budget, säger ja till att en särskild EU-moms (EU-skatt) införs och välkomnar en EU-harmonisering av justitie- och rättsliga frågor. De stödjer betänkanden som förordar att EU-ländernas turismpolitik ska harmoniseras, förespråkar att arbetsgivare ska vara skyldiga att informera arbetstagare om faran att arbeta i solljus (knappast en fråga för EU att driva) och anser att EU-åtgärder ska vidtas för ”ett erkännande av cirkusen som en del av den europeiska kulturen”.

Socialdemokraterna är dessutom positiva (med ett enda undantag under denna mandatperiod) till EU:s omoraliska och hårt kritiserade fiskeavtal som regelbundet sluts med fattiga utvecklingsländer.

Det går självfallet att på ett trovärdigt sätt argumentera för att EU ska styra över allt från turismpolitik till utrikes-, säkerhets- och försvarspolitik. Men då är det fundamentalt att ta den debatten med väljarna. Annars saknar man politiskt mandat att driva frågan. Socialdemokraterna ligger lågt i den svenska debatten och talar helst om ett ”socialt Europa” och liknande, vilket man vill uppnå genom EU-regleringar, men undviker de politiskt känsliga frågorna, där de ofta röstar identiskt med de EU-vänliga partierna i den borgerliga alliansen. Därför blir det i regel närmast nordkoreanska ja-majoriteter på 75–95 procent i EU-parlamentet, ett faktum som bland annat tidskriften Economist har berört.

Socialdemokraterna hävdar ibland att de inte i onödan vill centralisera makt till EU och att de således respekterar den så kallade subsidiaritetsprincipen. Detta stämmer inte med verkligheten. Det är betydelsefullt att väljarna uppmärksammas om detta, så att de kan utkräva ansvar av beslutsfattarna, något som är fundamentalt i demokratiska system.

Det vore ärligare om socialdemokraterna argumenterade för varför de anser att beslut inom såväl stort som smått ska fattas på EU-nivå. Om partiet gjorde detta skulle de ha mandat att säga ja till en överstatlig EU-politik.