Hon greps den 29 januari i år för narkotikainnehav. Carina lever ett vanligt liv med jobb och barn. Att hon missbrukat är det få som vetat om. Hennes berättelse handlar om vad det innebär att sitta häktad i Sverige i dag och de konsekvenser ett frihetsberövande får, både för den häktade och de anhöriga.

”Jag ser mig inte som någon brottsling, men det är klart, eftersom jag uppenbarligen gjort något kriminellt så blir jag bara bemött som kriminell. Jag har ett ganska normalt liv, har ett jobb, umgås med vanligt folk. Sen att jag använt narkotika, det är knappt att min dotter vet om det. Min pappa, han var också sån där, han drack men det märktes inte. Det har jag fattat först nu som vuxen, att jäklar han var alkoholist. Han drack varenda dag, men han skötte sitt jobb. Jag tror att jag är sån också.”

”För det första så var det ju gripandet”, berättar Carina. Klockan är halv tolv på natten. Hon har jobbat klart för dagen och är hemma hos en väninna som bor ett kvarter hemifrån. Hon grips i trapphuset.

”Först och främst får jag klä av mig helt och hållet. Näck där i trapphuset. Med två kvinnliga poliser som ska kolla att jag inte har nåt på mig. De skriker åt mig: ’Har du några nycklar? Har du nåt knark hemma?’”

Carina ger dem nycklarna. Hon vill undvika att de ska väcka hennes dotter.

”Så jag säger direkt att jag har nåt och var det ligger så att de inte ska störa henne. Sen tar den manliga polisen nycklarna och går hem till mig. Där ligger min 16-åriga dotter och sover. Och de går in med mina nycklar och väcker upp henne. Det måste ju vara som på film, hon har ju aldrig varit med om nånting sånt här. Det har aldrig hänt förut. Och så vänder de upp och ner på hela huset, i stort sett.”

Under tiden får Carina sitta i trapphuset och vänta tills polisen hittat det de letar efter.

”Jag hade ingenting på mig där i trappan.”

Till slut återvänder de. Polisen har då lämnat lägenheten utan att informera dottern om varför de varit där, var hennes mamma är och vad som kommer att hända med henne.

”När de hittar nånting som de anser är så pass mycket att de ska ta med mig, då kan de väl säga det till henne. ’Vi kommer köra henne dit och du kan ringa dit imorgon bitti och fråga’, ja, vad som helst.”

Carina förs till Kronobergshäktet, där hon kommer att få sitta med fulla restriktioner i mer än en månad. Men det vet hennes dotter ingenting om. Efter att poliserna gått somnar hon om.

”Och när hon vaknar så är inte jag där. Min väninna förstod väl att jag fick åka med, så hon gick hem till min dotter. Sen ringde hon runt till olika polisstationer, men fick inte någon klarhet på två dagar. De lämnar ju inte ut några uppgifter. Ingen socialjour blev inkopplad. De struntade helt enkelt i det.”

Carina menar att det måste vara polisens skyldighet att koppla in socialen eftersom hennes dotter är under 18 år.

”De borde ju ha varit där på morgonen när hon vaknade, förklarat situationen, talat om var jag var och stöttat henne. Hon var hemma från skolan den veckan, hon var ju alldeles förstörd. Hon bara grät.”

”Och jag fick inte ringa.”

Intik står för ”intagnas telefoni i kriminalvården” och är ett särskilt system för att lättare kontrollera den intagnas kontakter med omvärlden. Carina måste först ansöka om att få det telefonnummer hon vill ringa till godkänt. Det ska vara fasta telefoner, inte mobiltelefoner. Har man, som Carina, hemligt nummer, blir det genast besvärligare.

”Dessutom fick jag avslag direkt, jag får inte ringa hem till mig själv, för jag sitter ju häktad med restriktioner och då kan man ju inte ringa till sig själv.”

Carina får nöja sig med att skriva brev till sin dotter, men så länge hon har restriktioner måste all korrespondens godkännas av åklagaren först, så det tog flera veckor innan hennes brev kom fram till dottern. Till slut får hon ändå ringa till sin dotter, men bara tack vare att en ur personalen sätter sig över avslaget.

”En kvinna som verkligen värnar om barnen. Efter tre veckor, en månad strök hon det här med avslaget och så fick jag ringa hem.”

I dagsläget har avslaget också officiellt hävts och Carina har i princip rätt att ringa hem dagligen.

”Men det är efter två månader. Det är det som är det värsta. Att man inte kan ha kontakt med sina barn.”

Gång på gång återkommer Carina till hur hennes frihetsberövande har slagit mot hennes dotter.

”Jag har gjort någonting jag inte skulle ha gjort och visst, jag tar mitt straff. Men egentligen så är det faktiskt min dotter som är mest straffad. Det går inte att komma ifrån. Jag tycker inte hon ska behöva lida för det här. Om någon bara hade fångat upp henne, så hon hade sluppit de där första dagarnas oro. Det är deras förbannade skyldighet – att tala om för henne vad som händer! Hon ska väl inte behöva ringa runt... Det verkar nästan som att polisen tar för givet att det här är vardagsmat för barn.”

Carinas väninna kontaktar socialen. Efter en månad får Carinas dotter ett första samtal från mottagningsgruppen, sedan blir det åter tyst.

”Det tog tre veckor till, tror jag, sen blev hon uppringd av en assistent på Barn- och ungdomsenheten. I går fick hon fylla i papper på att hon ska få matpengar och uppehälle.”

Hennes dotter vågade de första veckorna inte tala om för sin pappa eller sin mormor vad som hade hänt.

”Jag har ändå haft tur att jag har min mamma som har funnits där och hjälpt till, när hon väl fick reda på det. Nu har hon flyttat hem till min dotter, allt är lugnt, jag behöver inte känna någon oro. Men det har varit oroligt.”

Carina berättar att hon blivit av med bostadsbidraget och underhållsstödet för sin dotter.

”Försäkringskassan får uppgifter om att jag är frihetsberövad och då bor jag inte tillsammans med min dotter längre och därför får inte jag underhållsstödet som de trots allt fortfarande drar från hennes pappa. Han får betala men jag får inga pengar.”

Pappan ringer då upp försäkringskassan och frågar om det inte vore bättre att han betalar direkt till sin dotter. Han får svaret att det inte går till på det sättet.

”Han får gärna betala direkt till henne, men de kommer ändå dra på hans lön varje månad. Det fryses på nåt sätt inne. Är det nån gång hon behöver pengar så är det väl nu.”

Man kan inte låta bli att undra om det handlar om bristfälliga rutiner hos polisen, på häktet, på socialen och på försäkringskassan eller om det alls finns några för hur man ska bemöta människor som är frihetsberövade och har barn.

Carinas dotter vågar trots allt be om hjälp.

”Hon är så himla duktig, faktiskt. Hon kom till skolsyster och hade blivit så ledsen och börjat gråta. Skolsystern frågade hur det var och hon berättade. Nu har hon berättat för sin lärare med.”

Mår hon dåligt och behöver stanna hemma en dag kan hon ringa till skolan och de vet vad det handlar om.

”Hon försöker ändå, hon är inte hemma så mycket. Och hon vågar berätta.”

Det är modigt, tycker Carina. ”

När hon var här på besök så sa hon till mig: ’Nu har vi inga hemligheter för varann längre.’ Hon är ganska häftig.”

Hon önskar att hennes dotter inte hade behövt ta ett så stort ansvar som hon tvingats göra. Hon berättar att åklagaren i tingsrättsförhandlingen frågade henne vad som kunde få henne att inte ta droger igen.

”För det första så har jag en dotter som kommer vara som en hök över mig, sa jag. Då kastade hon tillbaka, så jag nästan studsade baklänges: ’Jamen det är väl ändå inte hennes sak att va som en mamma och vakta på dig!’ ’Nä, det är det jag menar’, sa jag. Hon ska väl inte behöva passa på mig, utan det är verkligen en sporre för mig att inte börja med droger igen.”

Med andra ord är Carina medveten om det ansvar hon bär för att inte försätta sin dotter i en liknande situation igen. Frågan är vilket ansvar samhället tar för de intagnas barn. Vad hade hänt om Carinas väninna inte klivit in så resolut som hon nu gjorde, eller om hennes dotter inte haft en mormor som kunnat flytta hem till henne?

Hennes ärende tas nu i dagarna upp i Hovrätten. Carina hoppas att tingsrättens dom då ska komma att mildras.

”Jag tar vad som helst bara jag får komma hem; böter, skyddstillsyn, boja, urinprov, allt vad de vill. Jag ställer upp på vad som helst, bara jag får komma hem. Det är tungt häruppe. Faktiskt, det är det. Men allting går.” b

5Riksförbundet för hjälp åt narkotika- och läkemedelsberoende, RFHL, kan beskrivas som en solidaritetsrörelse. Föreningarna inom förbundet bedriver socialpolitisk verksamhet, i Stockholm bland annat en kvinnojour för missbrukande kvinnor, ett träningsboende, ett arbetskooperativ, kamratstöd och läkemedelsrådgivning.

5Tjuvgods.se säljer hantverk som fångar på landets anstalter producerar på sin fritid och gör regelbundna häktes- och anstaltsbesök runtom i Mälardalen. Tanken är att ta vara på intagna människors färdigheter och därmed höja deras självkänsla. Kontakten som skapas ska fortbestå även efter det att de intagna frigivits. Pengarna som försäljningen av hantverket ger går till fångarna eller förtroenderåden på anstalterna.