Från källaren på Hagagatan 48 hörs blodisande skrik. En trappa leder ner till en mörk, kall korridor. Skriken blir tydligare, men nu hörs även röster och stillsam jazz. På en upplyst scen i ett annars dunkelt rum utspelas ett drama mellan fyra gestalter, två kvinnor och två män. De ser ut att vara hämtade från en gammal deckarfilm. Här repeterar Improvisation & Co inför nypremiären av Crime Noir.
- Inget är vad man tror det vara. Det enda vi vet är att hjälten kommer att lösa fallet, men allt det andra beror på publiken, säger Niklas Larsson.
Tillsammans med Camilla Persson, Karin Bergstrand och Robert Weizt spelar han i den improviserade deckarföreställningen Crime Noir. Med plats i dekadent 40-talsmiljö är teatern en hyllning till film noir - ursprungligen svartvita amerikanska filmer, framför allt kriminalhistorier, från 1940- och 1950-tal där en cynisk hjälte rör sig i en dyster värld präglad av falskspel och korruption.
- Historien följer den klassiska deckarmallen, berättar Robert Weizt.
- Men det är publiken som ger oss staden, platsen och situationen, fortsätter Niklas Larsson. Sedan för vi in publiken i stämning. Vi presenterar karaktärerna och bygger upp den miljö de bett oss om.

Platsen är Detroit, USA. En tungt industrialiserad stad - bilindustri. Där finns en hög byggnad, Center Tower, och nu låtsas vi att där högst upp finns en liten, liten atmosfärisk bar, Amerikas allra minsta, med plats för bara fyra personer åt gången. Drinkpriserna är skyhöga. Ett svagt upplyst rum med utsikt över hela staden. På ena väggen sitter ett inramat diplom: 'Amerikas minsta bar', på den andra ett porträtt av Rita Hayworth. Och där i baren sitter stamkunden Sylvia Hayworth, syster till Rita. Där finns även barens ägare, samt en känd jazzmusiker. Och så klart, privatdetektiv Sal Bogard, Crime Noirs ständige hjälte. Nu har vi skapat platsen där historien börjar. Det är bara att vänta på att brottet ska begås.
- Ingen vet vem mördaren är, inte ens vi själva, säger Niklas Larsson. Det blir en överraskning för alla i sista akten. Det är precis som att gå baklänges. Man vet inte vad som kommer att finnas bakom ryggen.
- Improvisationsteater är väldigt roligt och lustfyllt, tycker Robert Weizt. Gensvaret från publiken är härligt.
Niklas Larsson håller med:
- Det brukar vara väldigt kittlande för åskådarna eftersom de är medvetna om att skådespelarna inte vet vad som ska hända. Det blir en väldig stämning i rummet.
Från baren i Center Tower flyttas vi nu till privatdetektiv Sal Bogards kontor. Brottet har begåtts. Den berömda ryttarinnan Samantha Jolie är uppdragsgivare. Och brottet - hennes prisbelönta kapplöpningshäst Jolly Sparks har blivit drogad. Men i kväll är teatersalongen tom på publik - det är repetition. Pianisten Maria Olsson, som dramatiserar med improviserade jazzmelodier, är den som under kvällen har givit förslag på hur handlingen ska utvecklas.

Hur repeterar man egentligen inför en föreställning som är helt improviserad?
- Det handlar mycket om att hitta den rätta energin, säger Robert Weizt. Just i kväll försöker vi göra en sammanfattning av vad vi kommit fram till tidigare. Sal Bogard är hjälten och brotten kommer in i hans vardag. Hur ser den världen ut? Hur ser dialogen ut? Vad kan hända?
Någon har satt eld på stallet. Sal Bogard och Samantha Jolie är fångade bland lågorna. Men kvällen är till för skådespelarna. De provar sig fram och bryter därför mitt i det dramatiska händelseförloppet. Pratar om vad som hände på scen, vad som var bra, vad som var dåligt. När lamporna tänds försvinner historien. Vem som drogade hästen Jolly Sparks är det ingen som får veta.