Det är bra att Fria Tidningen tar upp de stora framsteg som gjorts på Kuba när det gäller homo-, bi- och transsexuella, framsteg som pågått under många år och sedan länge gjort Kuba till det samhälle i Latinamerika och Karibien som nått längst när det gäller att bekämpa homofobin.

Tråkigt dock att artikeln tyngs av så många lögner, halvsanningar och antydningar för att nagla fast bilden av att Kuba dessförinnan utmärkte sig åt andra hållet. Det blir en historielös särbehandling av Kuba.

Förtryck av homosexuella var inget som Fidel Castro införde. Och på 60-talet var Kuba knappast mer homofobt än andra samhällen i världen, med undantag för Östtyskland som redan 1968 gjorde homosexuellt umgänge formellt lagligt.

Det mer än välkända övergrepp mot homosexuella som begicks under två år i mitten på 60-talet ska inte ursäktas – vilket inte heller sker på Kuba, tvärtom. Men det handlade inte om omskolningsläger för homosexuella.

Vid inskrivningen till värnplikten 1965–66 utsorterades medlemmar i vissa trossamfund, ”feminiserade” (hbt-personer), brottsbelastade med flera som bedömdes olämpliga för väpnad tjänstgöring. De placerades i arbetskompanier kallade UMAP. Detta ledde till många protester på Kuba och upphörde efter knappa två år.

Homosexuella som öppet visade sin kärlek sattes inte i fängelse varken före eller efter 1979, då homosexuellt umgänge blev formellt lagligt, men det var också ganska få som ”kom ut” på 70-talet, och in på 80-talet. Däremot var det förbjudet med samlag på offentlig plats, men det var knappast någon som ägnade sig åt sex på gator och torg.

På Kuba liksom på många andra håll var det vanligare bland kulturarbetare i huvudstaden att ”komma ut” än inom andra sektorer. Och de kunde diskrimineras under 70-talet, som visas i filmen Jordgubbar och choklad, som i tiden är förlagd till sent 70-tal, som den roman filmen bygger på. Garat gör en poäng av att den inte visades på tv förrän 2007, och döljer på det sättet det faktum att den producerades på Kuba av kubanska filminstitutet och gick för fulla hus på biograferna i hela landet från 1993 då den hade premiär.

Och de polisräder som Garat säger riktades mot gayklubbar på 90-talet betecknas rättmätigare som knarkrazzior, och de valde inte heller specifikt ut gay-klubbar. De gay-klubbar som inte hade den typen av problem stördes inte av några räder.

Inga ”skickades” till USA 1980, varken homosexuella eller andra, som Garat påstår. Utvandrade gjorde många, efter att Kuba över radio inbjudit båtägare i Florida att komma och hämta de som inte fått inresevisum till USA, som hade politiskt intresse av att istället framkalla båtflykt. Avtalet med USA slöts efter att ett decenniums utvandringstryck lett till att cirka 100 000 hämtades med en privatflotta från Florida. Homosexuella utgjorde inget framträdande inslag, kanske för att de inte var mer välsedda i Miami än i Havanna. USA gick då med på att bevilja minst 20 000 visum per år mot att Kubas kustbevakning bidrog till att stoppa de som tog sjövägen istället för att söka visum på USA:s intressekontor.

Som sagt, hbt-personer har diskriminerats på Kuba, och homofobi är fortfarande ett problem (var är det inte det?). De ynglingar som öppet visade homosexuell läggning blev särskilt utsatta 1965–67 genom utsorteringen till UMAP-kompanier. Under 70-talet hämmades kulturlivet av homofobi, men genom det arbete som då inleddes av Kvinnoförbundet och Centrum för sexualupplysning, Cenesex, har successivt stora framsteg gjorts fram till dagens lagförslag om partnerskap.