Under min sons skoltid togs barnen till kyrkan för programmen kring skolavslutningarna. Med präst, psalmer och allt. Varje år när jag ser tidningarnas foton från de nu aktuella skolavslutningarna minns jag förödmjukelsen inför detta motbjudande tvång. För tvång var det. Trots att det hette att deltagandet var frivilligt. Vem utsätter sitt barn för kristna lärares och kristna föräldrars missnöje? Som skulle drabbat honom mer än mig.

Den gången ringde jag runt till olika skolmyndigheter för att kontrollera om skolan verkligen hade rätt att utsätta oss för ”kyrktvånget”. Det svar jag fick var att ”rektorn bestämmer” eller att ”ortens tradition avgör”. En svag förklaring för ett ideologiskt övergrepp. Jag hade den gången varken tid eller kraft att mer fördjupa mig i frågan. Eller undersöka om svaren jag fick var rätt.

Det var de inte. 1994 års läroplan för det obligatoriska skolväsendet, förskoleklassen och fritidshemmet (Lpo 94) säger klart och tydligt: undervisningen i skolan skall vara icke-konfessionell.

De skolor och de rektorer som fortfarande släpar iväg eleverna till kyrkan bryter alltså mot en grundregel i läroplanen. Det är väl egentligen ett lagbrott? Då borde diskussionerna stoppa här. Och eleverna i fortsättningen ha sin avslutning i skolans aula. Inte i kyrkan.

Kristna aktivister har hela tiden använt tidningarnas insändarspalter för att kämpa för kristna skolavslutningar. De åberopar ”svenska traditioner” och ”vår kultur” och passar därigenom på att indirekt angripa invandrarna som de försöker skylla för brottet mot traditionerna. Ett ganska fult grepp. Hacka på muslimer som inte vill gå till svenska kyrkor. Jag är ateist och ursprungssvensk och motsätter mig å det bestämdaste att några barn tvingas in i någon religions ceremonier.

Inget hindrar ju aktiva kristna från att ta sina barn till en egen extra skolavslutning med präst eller predikant och de ceremonier de anser sig kräva. Ingen tänker hindra dem i deras seder och traditioner. Men de har ingen rätt att tvinga andra människor – och speciellt inte barn – in i dessa.

Kristen ideologi har härskat i detta land i nästan tusen år. Under lång tid tätt sammanknuten med etablissemanget och eliten. Band som med det moderna konceptet långsamt lossnade. När kyrkan skildes från staten blev organisationen desperat i sitt behov av propaganda och av bindningar till sina gamla revir. Därav greppet över skolan. Som inte bara gäller skolavslutningar. Vad jag förstått så finns kyrkans representanter hela tiden i skolans närhet. Präster med erbjudande om ”råd och hjälp”. Skrämmande försök att påverka sköra unga människor. Som har nog av problem och rädslor utan att därtill lägga ängslan för gudar och andar.

Religions- och historieundervisningen i skolan är inte heller den så neutral som vi tidigare önskat eller trott. Ett öppet perspektiv och ärlig belysning av andra folkgruppers religioner och öden hör inte till det vanliga. Ett europeiskt och kristet perspektiv behåller greppet även här. Det blir det självklara sättet att tolka vår historia och de kristna européernas väg (härjningar) genom länder och perioder. Eleverna förmås att tänka som vi alltid tänkt och bedömt. Trots att skolan låtsas vara modern. Låtsas tänka fritt.

Att bryta tankemönster och kritiskt bedöma en indoktrinerad och länge accepterad ideologi efter dess verkliga gärningar är svårt. Än värre blir det när dess utövare har ett så starkt propagandagrepp. Överväldigande starkt. Genom skolan och genom media – Sveriges television ställer som bekant upp med sändningar från gudstjänster och med kristet färgade program. Dagstidningarna därtill är väldigt sällan kritiska.

Och propagandan har ökat i kraft de senaste åren. I allt detta är vissa skolors motstånd mot kristna skolavslutningar trots allt ett sundhetstecken.