Hur kom ni in på era respektive yrken?

Ebba Sävborg: Som ung hade jag fruktansvärt orealistiska föreställningar om hur samhället fungerade. Jag läste allt möjligt skojigt men inte så arbetsmarknadsinriktat. Sedan skolades jag in i journalistyrket genom att jobba. Jag sommarjobbade på TT och fick fast anställning. Sen blev jag ensamstående med barn, så de första tjugo åren handlade nästan uteslutande om försörjning - att vi måste klara oss. Jobbet var kul men det fanns inga marginaler för annat.

Lena Palmér: Jag fick ett labbjobb på Tullverket genom arbetsförmedlingen och tyckte att det var väldigt trevligt, och så blev jag rekommenderad att läsa kemi på universitet. Sedan rullade det på. Men när barnen kom gick både min man och jag ner till halvtid.

Viveca Svenander: Jag prövade på olika jobb som till exempel flygvärdinna och regiassistent. Men det var först när jag läste svenska på universitetet som jag förstod att jag hamnat rätt. Ett tag jobbade jag med läromedel och nu senast var jag förlagsredaktör på Föreningssparbanken.

Vad gör ni på dagarna nu när ni har slutat jobba?

Ebba: Just nu är jag helt absorberad av att sticka en oerhört komplicerad tröja med rosenmönster. Annars läser jag massor av böcker och träffar mitt barnbarn. Och så har jag ett projekt - att sy ett lapptäcke.

Viveca: Jag har inte varit pensionär särskilt länge, så just nu vill jag bara landa i mig själv. Tidigare hade jag alltid jobbet i tankarna. Nu vill jag själv styra över min tid och kunna göra saker spontant. Jag fattar inte hur jag hann med allt när jag jobbade!

Lena: Jag har varit skild i tio år och har ett stort socialt nätverk som jag umgås med regelbundet, så jag har fullt upp med att vara social. Och så jobbar jag ideellt som kontaktperson åt en äldre dam som jag besöker regelbundet. På så vis känner jag att är behövd.

Viveca: Jag skulle också vilja ha någon form av ideellt arbete. För ett tag sedan var jag på anställningsintervju på Röda korsets tidning, men så insåg jag att det skulle innebära ett jobb hemma vid köksbordet. Jag vill snarare ha en social gemenskap. Jag skulle vilja hjälpa människor som kommer till Sverige, till exempel på en flyktingförläggning. Kanske med svenskaundervisning eftersom det är språk jag arbetat med.

Lena: När jag blev pensionär startade jag enskild firma och konsultade. Men nu har jag trappat ner och lagt av helt. Och för ett år sedan skaffade jag hund, vilket ger en enorm struktur på dagarna. Jag har aldrig tidigare varit så pigg. Jag är lycklig varenda dag över att jag är pensionär.

Ni har alla tre haft möjligheten att jobba med era intressen. Kommer ni att fortsätta med det som pensionärer?

Lena: Nej, inte på något sätt. Jag har helt släppt det jag jobbade med. Hemma har jag rensat ut allt material från min yrkesverksamma tid. Nu är det bara härligt att vara pensionär och ha tid att umgås med alla jag känner.

Ebba: Jag skriver och håller föredrag, småjobbar. Eftersom jag är Rysslandsspecialist krävs det att jag fortsätter att hänga med i vad som händer. Men jag får se hur länge jag kommer att ha lust med det. Så länge jag tycker att det är lattjo kommer jag att fortsätta. Eftersom jag inte sitter och arbetar varje dag tror jag att lusten kommer att ebba ut med tiden.

Viveca: Jag vill fortsätta att utvecklas, men på mina egna villkor. Jag gjorde ett jobb för min gamla arbetsgivare eftersom min efterträdare ännu inte var på plats. Det var kul, men inget jag vill fortsätta med.

Ebba: Av praktiska skäl blir det ofta allt eller ingenting. Tidigare undervisade jag på universitet på kvällarna. Det var jättekul men jag orkade inte både jobba heltid och på kvällarna. Jag saknar dock universitetet. Det var kul att träffa studenterna och ha kontakt med institutionen. Kanske skulle jag kunna hålla en kurs till hösten igen?

Hur kändes det att närma sig pensionsåldern?

Ebba: Jag har aldrig känt ångest över att bli pensionär, eftersom jag har jobbat så länge, i 41 år. Det är bara så himla härligt att ha friheten att bestämma över sig själv. Jag har en stark drift att göra rätt för mig, men jobbet får inte ta all ens kraft. Och så pratade mina föräldrar under hela min uppväxt om vad de skulle göra som pensionärer. Så dog min far vid 59 och min mor som blev 70 var svårt sjuk de sista åren. Nu har jag ett barnbarn som är en gåva från himlen och min man lever och är frisk - man får ta vara på den tid man har. Jag tänkte redan för flera år sedan på att hoppa av arbetslivet för då var fortfarande barnbarnet så litet att hon ville gå och simma med farmor. Men jag blev övertalad av min chef att stanna ett tag till.

Lena: Tiden räckte inte till för mig när jag jobbade. Jag hade en gammal far som jag tog hand om, mina barn, så många intressen och ett stort socialt nätverk. Jag ville inte jobba till 65. Jag började tidigt räkna och tänkte att jag skulle fortsätta till 62. Så när jag blev erbjuden avtalspension redan vid 60 var det en dröm som gick i uppfyllelse.

Viveca: Egentligen både ville och ville jag inte sluta jobba. Jag började känna mig gammal på jobbet, ville ut ur ekorrhjulet och kunna planera min tid. Och så ville jag vara mer med min man som också är pensionär. Men samtidigt tyckte jag fortfarande att det var roligt att arbeta.

Blev det som ni hade tänkt?

Viveca: Jag känner mig rastlös nu även om det är toppenskönt att kunna planera sin egen tid. Jag saknar den sociala gemenskapen med mina arbetskamrater. Och sedan kom det som en chock att jag identifierat mig så starkt med mitt jobb. Jag upplever det lite som att jag har förlorat min identitet nu när jag är pensio-
när.
Ebba: Jag saknar också arbetskamraterna. Vi håller kontakt men man glider ur sammanhanget ganska snart. Jag skulle vilja göra som min man som också är pensionär och har jobbat hemifrån länge. Han har skapat sig ett litet gäng som han äter lunch med varje vecka. Men sedan är det ju så att ju äldre man blir desto tröttare blir man av att jobba. Den sista tiden kände jag att jag inte orkade något på kvällarna. Oftast satt jag bara och tittade på tv. Jag orkade knappt läsa. Nu är jag inte så okristligt trött längre.

Lena: För mig var nog den största friheten att jag avgick som chef. Att slippa ansvaret för en tio-tolv personer. Det var betungande. Att slippa det blev en nystart på livet, helt klart. Jag är lycklig varenda dag över att jag kan planera min tid. Det är det bästa som har hänt mig - friheten som pensionär.

Viveca: Jag upplever en stress av att många frågar 'vart ska du resa nu när du är pensionär?'. Att man ska behöva göra så himla mycket som pensionär. Det bästa är ju just att man inte behöver göra något alls. Att man bara kan ta det lugnt.

Lena: För mig är det ingen yttre stress. Det har grott i mig i åratal, att ha möjlighet att göra sånt som jag velat länge. Men det betyder inte att jag springer på saker varje dag, utan ibland går det dagar då jag inte gör någonting. Jag är bara tacksam över att jag är frisk och kan göra saker.

Ebba: Jag med. Jag är så himla glad över att jag kan gå på mina ben och använda mina händer. Bara det är fantastiskt! Så jag känner ingen stress. Äntligen har jag tid att göra sånt som jag väljer själv.

Hur vill ni att era erfarenheter ska tas tillvara?

Ebba: Ens arbetslivserfarenheter blir fort förlegade. Det skulle vara något skönlitterärt i så fall, men jag är inte tillräckligt bra författare för att kunna göra stor litteratur av det jag har varit med om. Man ser ibland sådana där jubileumsböcker som berättar om hur det varit att jobba tidigare. I regel är de mördande tråkiga.

Lena: Det finns inget värde i att förmedla sånt. Ingen är oersättlig.

Viveca: Jag håller med Lena.

Ebba: Jag har funderat på att skriva om min barndom så att mitt barnbarn ska kunna läsa. Samtidigt ska man nog inte överdriva hur intresserade andra är av det man skriver.

Viveca: Jag har börjat skriva ner litet om hur jag hade det när jag var barn och hur jag ser på vissa saker. Jag har insett att jag vet så litet om hur mina föräldrar hade det. Mina barn är inte intresserade nu, men den dagen jag går bort tror jag att de kan ha frågor.

Lena: Jag har inga behov av att föra vidare hur jag levt eller mina tankar. Jag lever i nuet och kommunicerar med dem jag umgås med.

Har ni några framtidsplaner?

Lena: Att fortsätta leva som jag gör nu.

Viveca: Gå på intressanta föredrag, träna yoga, läsa och eventuellt jobba ideellt. Tidigare har jag tränat och ägnat mig åt det kroppsliga. Nu vill jag ägna mig mer åt det inre.

Ebba: Att ta vara på det jag har istället för att hela tiden prestera så mycket.

Vad vill ni ge för råd till dem som nu är mitt uppe i yrkeslivet?

Viveca: Låt inte alltid jobbet gå först. Det ångrar jag - att jag jobbade så mycket. Det gäller att göra en bra avvägning mellan jobb och privatliv. Jag hade unga arbetskamrater som jobbade häcken av sig. Men när man är mitt uppe i det och samtidigt har ett meningsfullt jobb och familj kan det många gånger vara svårt att veta hur man ska prioritera.

Ebba: Genom egna sorgliga erfarenheter vet jag att det är mycket i sitt liv som man inte kan bestämma över. När man är 30 kan man inte veta vad man ska göra när man är 65, det kan hända så mycket som man inte kan förutse. Karriären betyder inte särskilt mycket för mig i dag. Mitt råd skulle vara att försöka ta dagen som den kommer och vara väldigt glad för det som faktiskt är bra just nu.

Lena: (nickar instämmande).