Ett vidare samarbete mellan humanister och biologer skulle gagna forskningen på detta område.
Debatten kring könsskillnadernas biologiska existens har gått varm under de senaste decennierna. På ena sidan slagfältet har genusanhängarna hävdat att könsskillnader uppstår till följd av kulturella och sociala strukturer, på andra sidan har de biologiska olikheterna förfäktats. Den gamla frågan om arv och miljö har därmed aktualiserats, men inte fullt ut besvarats - något som kanske är och förblir omöjligt med tanke på svårigheterna att studera de båda separat. Just svårigheten att studera arv och miljö var för sig borde locka forskare att istället studera hur de båda samverkar - troligen skulle den typen av studier ge det mest sanningsenliga resultatet. Tyvärr är så inte fallet i dag, då klyftan mellan humanister och biologer ännu gapar stor.
Oavsett vilken förklaringsmodell man föredrar är det trots allt så att vissa skillnader mellan könen, förutom de uppenbara, är mycket påtagliga - nämligen de ojämlikheter som ses bland annat på arbetsmarknaden, i lönestatistiken och i många hushålls arbetsfördelning. Dessa typer av ojämlikheter mellan könen är inte på något sätt berättigade, inte heller på något sätt nya: historiskt sett har kvinnans underordnade roll i samhället påtvingats och ursäktats med biologiska skillnader. Över tid har de biologiska förklaringsmodellerna skiftat. Exempelvis sågs kvinnans breda bäckenben på 1700-talet som förklaring till hennes roll som barnaföderska, i övrigt ansågs hon fysiskt och psykiskt underlägsen mannen. På 1800-talet undanhölls kvinnan akademiska studier, då dåtidens forskare ansåg att intellektuell aktivitet kunde skada den reproduktiva förmågan. Och så vidare. Vad de olika modellerna har haft gemensamt är att de har legitimerat den rådande maktfördelning - kvinnan har inte fått tillträde till samma maktpositioner och sociala rum som mannen, eftersom det inte har ansetts vara naturligt.

Könsskillnadsforskningen har i dag mer rumsrena syften. Trots det tenderar den att befästa existerande könsroller och beteenden: teorier om mannens aggressivitet förklarar våldtäktsmannens övergrepp, teorier om mannens 'inneboende ledaregenskaper' förklarar att majoriteten av chefspositionerna innehas av män - och så vidare. Men är denna typ av förklaringar legitima i dag?
Läkaren Katarina Hamberg sammanställde i Läkartidningen år 2000 en kritik av forskningen kring könsskillnader i hjärnan. Hon menar att man inom denna forskning är alltför benägen att lyfta fram de skillnader man funnit, även om studien inte kan upprepas eller innehåller metodfel. Ett sådant positivt resultat har enligt Hamberg lättare att bli publicerat än en studie där inga skillnader påvisats.
De förklaringsmodeller som används för att beskriva hur könsskillnader i hjärnan uppstår är av tre olika typer, som alla hänger ihop: hormonella skillnader i fosterlivet och strax efteråt, genetiska skillnader mellan könen samt skillnader i hjärnans anatomi.

De hormonella effekterna har bland annat studerats hos individer med olika typer av medfödda tillstånd, exempelvis flickor som i fosterlivet exponerats för höga halter av det manliga könshormonet testosteron - en exponering lik den som pojkar normalt får. Flickorna har i ett antal studier senare uppvisat ett mer 'pojkaktigt' beteende, bland annat föredragit 'pojkleksaker', medan andra studier inte kunnat påvisa dessa skillnader. Även om de kriterier man använt vid bedömningen av ett 'pojkaktigt' beteende kan ifrågasättas, verkar det faktiskt som om dessa flickor i mångt och mycket uppvisar ett beteende som skiljer sig från andra jämngamla flickors. Utöver eventuella testosteroneffekter på hjärnan får de drabbade flickorna dock även könsorgan som i olika grad ser ut som pojkars, något som i viss grad säkert kan påverka deras uppfostran, självuppfattning och beteende - detta väljer man dock att inte diskutera närmare i de flesta studier.
I studier på gnagare har man också, korrelerat till ökade testosteronnivåer, sett skillnader i vissa kognitiva förmågor, exempelvis förbättrad rumslig uppfattningsförmåga. Skillnader av denna typ blir dock inte lika tydliga då man studerar dem hos mer utvecklade djur, hos vilka tidigare erfarenheter istället har en större betydelse. Det går alltså inte komma ifrån att det är svårt att studera testosteronets biologiska effekter på människan utan att samtidigt ta hänsyn till olika typer av social påverkan. Att undlåta detta kan innebära att studierna påverkas av rena metodologiska felaktigheter, något som exempelvis blev tydligt i BBC:s dokumentärserie Könens hemligheter som gick på SVT nu i somras. I ett av seriens inslag skulle man testa de deltagande kvinnornas och männens konkurrensbenägenhet genom att låta dem köra go-cart, samtidigt som deras testosteronhalt uppmättes. Man förklarade att en hög halt testosteron skulle korrelera med en hög tävlingsinstinkt och därmed öka prestationen i tävlingen. Resultatet stämde någorlunda med denna hypotes: männen (med höga testosteronhalter) hamnade på prispallen, medan kvinnorna kom sist. Inte någon gång diskuterades dock deltagarnas tidigare intresse och erfarenheter av go-cart - något som rimligen borde ha stor inverkan på utfallet.

Studier kring genetiska skillnader mellan könen har ofta kretsat kring teorier om att homosexuella mäns beteende och kognitiva förmågor skulle skilja sig från heterosexuella mäns. Homosexuella män har därför antagits vara genetiskt mer lika kvinnor. Inga sådana studier har dock verifierats. Intressant är att man då man testat rumslig-motorisk förmåga hos homo- respektive heterosexuella män inte har funnit några skillnader vid skriftliga test. Däremot har man funnit skillnader då man testat förmågan med hjälp av bollkastning. Homosexuella män har då presterat sämre, mer likt kvinnor. Detta har man antagit beror på genetiska skillnader, då inga skillnader i testosteron finns mellan de två grupperna män. Inte heller här diskuteras eventuella sociala faktorer, såsom att de heterosexuella männen möjligen i högre grad utövat bollsport innan studien gjordes.
Det finns ett relativt sett litet antal gener som uttrycks med olika mönster i kroppen hos män respektive kvinnor - även i hjärnan. Vad dessa har för funktion, hur och om dessa på något sätt påverkar beteendet i stort dock är inte klarlagt.
Skillnader i hjärnans anatomi studeras ofta med hjälp av blodflöden (MRI, PET) och glukosomsättning i olika delar av hjärnan (PET). Olikheter mellan könen ses då ofta, men det är svårt att tolka dem. Ett ökat blodflöde till en del av hjärnan vid en viss typ av aktivitet kan ibland ses som om denna del av hjärnan är otränad; efter träning ser man då att blodflödet sjunker. I andra fall korrelerar man ett högt blodflöde till att hjärnområdet är högpresterande. Det är alltså svårt att göra objektiva bedömningar av olika individers kapacitet med dessa typer av mätningar.
Förläggning av olika funktioner till en av de båda hjärnhalvorna, det vill säga lateralisering, anses förekomma oftare hos män än hos kvinnor. Detta ska exempelvis förklara varför kvinnor presterar bättre på verbala uppgifter än män, då kvinnor använder båda hjärnhalvorna. Lateralisering tycks alltså vara en negativ egenskap vad gäller språk (männen använder till större del endast ena hjärnhalvan). Lateralisering ska dock även förklara varför män presterar bättre på spatiala uppgifter. Att använda en av hjärnhalvorna tolkas alltså på olika sätt, i första fallet som en negativ egenskap, i andra fallet positivt. Hur som helst tycks skillnader i lateralisering ha stora individuella variationer och en stor MRI-studie som i år utfördes av Haut kunde inte heller påvisa några skillnader i lateralisering mellan män och kvinnor. Resultaten är alltså mångtydiga.
Svårigheterna att hitta ett neuroanatomiskt underlag till skillnader i kognitiva förmågor betyder inte att det inte finns några skillnader mellan mäns och kvinnors hjärnor. Klart är exempelvis att det finns en skillnad mellan mäns och kvinnors hjärnstorlek: mäns hjärnor är ofta tyngre än kvinnors. Hjärnstorlek anses dock inte ha några kopplingar till kognitiva förmågor såsom intelligens - det finns exempelvis många djurarter som har en större hjärna än människan. Variationer i intelligens har andra, mer komplexa förklaringar. Skillnaden i hjärnstorlek förklaras med det faktum att män generellt sett är större än kvinnor.
Vidare har man sett att en struktur relaterad till hypothalamus (ett slags reglercenter i hjärnan), den så kallade BSTc, är större hos män än hos kvinnor. Denna struktur har också i studier av Swaab kopplats samman med könsidentitet, den subjektiva uppfattningen av sig själv som kvinna eller man. Detta då den setts vara mindre, mer lik kvinnors, hos ett antal män-till-kvinnor-transsexuella (biologiska män med en kvinnlig könsidentitet).
Endast en kvinna-till-man-transexuell har studerats och dennes BSTc var till och med större än de flesta mäns. BSTc har därför kommit att ses som den biologiska grunden till könsidentitet och transsexualitet. Trots dessa upptäckter menar vissa att transsexualitet är ett socialt betingat fenomen och att transsexuella personer av miljömässiga anledningar utvecklat ett psykologiskt kön - och en BSTc-storlek - som är motsatt deras biologiska kön. Mot detta kan bland annat sägas att inga typer av terapi har kunnat 'bota' transsexuella (vilket denna teoris anhängare ibland ansett vara en lösning), såsom man kan bota psykiatriska tillstånd som påverkar självbilden, exempelvis anorexia. Troligare är att transsexualitet - och könsidentitet - har en neurobiologisk grund.

Både kvinnor och män bedömer kvinnors prestationer oförtjänt mycket sämre än mäns. Så beskriver exemepelvis en kvinna-till-man-transsexuell forskare på Stanford University hur han efter sin könskorrektion äntligen kan prata till punkt utan att bli avbruten. Han har även fått höra att hans forskning är betydligt bättre än hans systers (som i själva verket är han själv, fast som kvinna!). En och samma person bedöms alltså helt olika som kvinna och som man. Ett annat exempel på ojämlik värdering är den studie där både manliga och kvinnliga forskare fick bedöma två texter som var identiska, borsett från att artikelförfattaren angavs antingen som man eller kvinna. Både männen och kvinnorna värderade den text som hade en manlig författare högre.
Detta är bara två exempel, men de belyser ändå den särbehandling som ständigt sker. Mycket tycks handla om värderingar - snarare än faktiska biologiska skillnader - när det kommer till skillnader i kognitiva förmågor mellan könen. Självklart är könsskillnadsforskning viktig när det gäller rent fysiologiska skillnader, som i sin tur kan få konsekvenser för behandling av sjukdom, läkemedelsmetabolism och så vidare.
Könsskillnader i hjärnan kan även vara av vikt för hur neurologiska och psykiatriska sjukdomar utvecklas. Den sanningssökande naturvetenskapliga forskningen har dock mycket att vinna på att inte blunda för sociala faktorer i studier av hur vi utvecklas till individer. Bryggan mellan biologer och humanister borde därför förstärkas på detta område. Det är visserligen rimligt att anta att skillnader mellan könen inte är begränsade till sådant som skostorlek och muskelmassa, utan även gäller hjärnan; vissa neurobiologiska skillnader har säkerställts och förmodligen finns det fler. Vad jag ställer mig tveksam till är den vikt man inom forskningsvärlden lägger vid mycket små skillnader och hur dessa skillnader tenderar att befästa och förstärka rådande könsstereotyper.

Hjärnan är ett otroligt plastiskt, eller föränderligt, organ. Man uppskattar att de generella skillnader man kunnat påvisa beträffande olika typer av intelligens mellan könen (såsom att kvinnor skulle ha en bättre språklig förmåga, medan män lättare löser rumsliga och matematiska uppgifter) inte är större än 1-5 procent av materialets totala variation. En sådan skillnad borde rimligen kunna uppstå till följd av uppfostran, socialt tryck och andra miljömässiga faktorer. Skulle det vara så att skillnaden är en rent biologisk konsekvens, bör man ändå vara försiktig med att generalisera: det finns nämligen enorma variationer inom könen, större än de skillnader som ses mellan könen! En viss man kan därför prestera långt bättre än de flesta kvinnor på språkliga test, medan en viss kvinna kan rotera kuber så att majoriteten av män blir gröna av avund. Vi är alla så kallade mosaiker när det gäller specifika uppgifter och egenskaper - bra på vissa saker, sämre på andra. Generella, rent biologiska skillnader kan mycket väl förekomma mellan könens kognitiva förmågor, men dessa är just generella; den absoluta majoriteten av individer ligger någonstans i gråzonen mellan extremerna. Man kan självklart inte heller säga att alla män är aggressiva, även om det generellt är vanligare med aggressiva män än kvinnor. Det är alltså ointressant att på förhand bedöma någon utifrån vilket kön personen har, såsom ofta sker i samhället nu som förr. Konsekvensen av könspolariseringen blir också att vissa väljer intressen och yrken utrifrån de förväntningar som finns på dem i egenskap av män eller kvinnor, snarare än utifrån vad de egentligen vill och är bra på.
De historiska förklaringsmodeller som använts för att bibehålla könsmaktsordningen är i dag varken biologiskt eller humanistiskt legitima. I medicinskt syfte fyller könsskillnadsforskningen en viktig funktion, inte minst då manskroppen inom medicinen utgör normen och kvinnans symtom och sjukdomsbild ofta förbises. Den naturvetenskapliga forskningen kring kognitiva och beteendemässiga könsskillnader tenderar dock att överdriva olikheter och bortse från deras sociala komponenter. Samhället i stort skulle gagnas av att man inom denna typ av forskning skiftar fokus: från könet till hur vi som individer fungerar.