Queer är i första hand en analys av kön och sexualitet: i grova drag att de kategorier vi använder till vardags är godtyckliga, tvingande och tråkiga. Jag har aldrig hört någon påstå – inte heller i den artikel Ekis verkar kritisera – att just arbetare skulle vara en konstruktion möjlig att fly genom drag. Queer är alltså inte tänkt som en ersättning för fackliga förhandlingar. Om någon tror det, är detta ett missförstånd.

Faktum är att samma personer ofta är aktiva både inom hbtq- och arbetspolitiska frågor. En människa, en arbetstagare. Någon motsättning däremellan existerar inte. Men en transa på en arbetsplats måste slåss på två fronter.

En anledning till att queer alls blivit stort, om det nu är stort i Sverige, är att hbtq-folk har varit besvikna på hur de bemöts och behandlas – besvikna även på kamraterna som ville skjuta lösningen av centrala problem på framtiden, eftersom det enda problem som räknades var arbetarklassens.

Motsättningen – om den nu finns – uppstår snarare hos dem som inte behöver hbtq-analysen – precis som många män i 70-talets vänster ansåg att feministisk analys inte var nödvändig. I dag ser vi liknande tankegångar från liberaler som Maciej Zaremba som i sina artiklar i DN tyckte att queerfolket, eller homosarna som han kallade dem, helt enkelt borde välja att sluta känna sig motarbetade.

Queer och vänsterpolitik har en viktig sak gemensamt: de strävar efter en radikal avhierarkisering. Men det är inte troligt att queer ensamt leder till den stora revolutionen, där sexualiteten befrias, könen upplöses och arbetet demokratiseras. Det är inte heller dess anspråk, utan analysen begränsar sig (som sagt) till kön och sexualitet. Däremot: utan kategorierna kön och sexualitet förlorar väldigt många av de produkter som säljs i dag sin innebörd. Det är därför inte förvånande att marknadsvänliga krafter känner sig hotade.

Queeraktivism är både praktisk och utopisk – den kan innebära konkret arbete men den kan också vara att för en stund skapa en utopisk, postrevolutionär plats där kön och sexualitet flyter. Utopi och praktik – precis som många revolutionärer av i morgon ser vikten av att arbeta fackligt i dag.

Samma sak gäller för ”konflikten” mellan queer och feminism. Genom att underminera uppdelningen i män och kvinnor demonteras möjligheten till orättvisor. Samtidigt är det uppenbart att om vi låtsas som om kön inte avgör våra liv just nu, begår vi ett stort misstag. Även här måste alltså ett praktiskt och utopiskt synsätt avlösa varandra.

I fallet med genuspedagogik är det följaktligen viktigt att motarbeta ojämlikheter, men detta är i sig ingen språngbräda, utan riskerar rentav att bekräfta sig självt. Ett inslag i queeraktivismen är att skapa utrymmen att leka, vända ut och in på könsidentiteter och sexualiteter – helst utan att bli nedslagen. Den ”lek med markörer” som vissa ogillar är en beståndsdel i projektet att politiskt påverka de lagar, förordningar och sociala rutiner som cementerar matrisen. Det är inget högerprojekt. Det är queer. Låt det pågå.