Stockholms bibliotekspolitik är ett generalfiasko
Rasmus Jonlund försöker få alliansens nedskärningar att framstå som triumfer. Försöka duger, men i verkligheten är nedskärningarna i kulturnämndens budget de värsta i modern tid. Och Madeleine Sjöstedt har misslyckats totalt i sina biblioteksambitioner, skriver Ingvar von Malmborg.
Inte många siffror blev rätt i Rasmus Jonlunds debattinlägg den 17 oktober. Under 2010 tänker alliansen skära ner Stockholms kulturbudget med hela 27 miljoner. Detta presenterar Jonlund som att ”det blir mer bibliotek” i staden.
Visst, försöka duger. I verkligheten rycker alliansen, utöver nedskärningen som svider stenhårt, bort ytterligare 40 miljoner från övriga verksamheter och lägger dessa på bibliotekens upprustning. 67 miljoner ryker!
Varje gång man använder en målarburk på en biblioteksfilial innebär det att färre barn får spela teater eller musik på Kulturskolan. Konsekvenserna blir också mindre pengar till evenemang på Kulturhuset, fri teater, utställningar på Liljevalchs och dans på Dansens hus. 67 miljoner ryker från de verksamheterna. 12 procents nedskärning!
Normalt får ett borgarråd nya pengar till upprustningar. Just för att dessa inte ska tära på verksamheternas innehåll. Men detta har inte kulturborgarrådet Madeleine Sjöstedt, partikamrat med Rasmus Jonlund, lyckats uppnå. Ändå försöker Jonlund framställa alltihop som en triumf.
Nedskärningarna i Stockholms kulturnämnds budget är de värsta i modern tid. Och ingen ska tro att det beror på den ekonomiska krisen. Tvärtom började nedrustningen direkt efter valet år 2006, när Sverige hade mycket gott om pengar.
Det blir också ovanligt pinsamt när Rasmus Jonlund orerar om upprustningar på Kungsholmens stadsdelsbibliotek och ungdomssatsningar vid Medborgarplatsens bibliotek. Kungsholmens bibliotek var färdigrustat för flera år sedan och satsningarna vid Medborgarplatsen påbörjades 2001. På vilket sätt har detta med nästa års kulturbudget att göra? Inget alls, det är rent struntprat.
I realiteten har Madeleine Sjöstedt misslyckats med sina biblioteksambitioner. Det största misslyckandet är förstås att Stockholm inte får ett nytt stadsbibliotek, inte på ett tag åtminstone.
Med fingertoppskänsla och förhandlingsförmåga hade man kunnat arbeta om Heike Hanadas vinnande förslag till något mer tilltalande. Alternativt hade Sjöstedt kunnat ta fram något annat vinnande förslag, som fina Dikthörnan som fick tredje pris. Istället slutade alltihop i ett generalfiasko och Stockholm är inte längre trovärdigt vad gäller internationella arkitekturtävlingar.
Ett nytt stadsbibliotek är helt nödvändigt. Asplunds byggnad vid Odenplan må vara en internationell arkitekturikon, men det är också en nedsliten och trång byggnad, helt otillräcklig för dagens och morgondagens behov.
