80 procent av hotell- och kontorsstädarna i Stockholm är födda utomlands, berättade SCB i ett pressmeddelande häromveckan. Det kan jämföras med att andelen för Sverige totalt är 41 procent. Andelen utlandsfödda i befolkningen i Stockholms stad är 21 procent, vilket ytterligare understryker hur pass överrepresenterade de är i just städaryrket. Utlandsfödda utgör också en oproportionerligt stor andel av vårdbiträden, personliga assistenter, undersköterskor, sjukvårdsbiträden och barnskötare.

Alla dessa jobb är typiska låglöneyrken. Detta, tillsammans med det faktum att en femtedel av utlandsfödda med utländsk högskoleutbildning har ett arbete som inte kräver högskoleutbildning, ger en bild av hur klass och etnicitet alltmer hänger ihop. Och uppenbarligen allra tydligast i Stockholm. Vi är på väg mot en utveckling där i princip alla som har ett städjobb är födda i ett annat land.

Skälen till detta är naturligtvis komplexa och speglar en utveckling som pågått under lång tid. Men en del av förklaringen kan ligga i den borgerliga politikens inriktning på att personer som inte genast är framgångsrika ska ta vilket jobb som helst.

Den 1 oktober 2007 klubbade Stockholms kommunfullmäktige nya riktlinjer för ekonomiskt bistånd, det som i dagligt tal kallas socialbidrag. Riktlinjerna innebar en tydlig skärpning – bland annat slopades rätten till SL-kort. De nya reglerna betonar också att ”fokus ska ligga på att undanröja försörjningshindret och på den snabbaste vägen till egen försörjning. Detta innebär att individen kan få välja bort en önskad insats till förmån för ett enkelt arbete.” Tidigare hade staden erbjudit vissa längre arbetsmarknadsutbildningar för arbetslösa. Dessa insatser försvann nu. På stadens Jobbtorg kan arbetslösa biståndstagare idag få coachning och vissa kortare utbildningar, sådana som högst tar några veckor. Därefter ska man ut i jobb. Det innebär att det oftast är okvalificerade jobb som blir aktuella.

18 procent av dem som var inskrivna på jobbtorgen år 2009 fick jobb. Jobbtorg Stockholms årsrapport 2009 visar att de flesta av dem hamnat i okvalificerade yrken. Det är exempelvis bara 12 procent av jobben som uttryckligen kräver ”teoretisk specialistkompetens” eller ”kortare högskoleutbildning”. Då ska man ha i åtanke att nästan 30 procent av dem som är inskrivna på jobbtorgen har eftergymnasial utbildning.

En fjärdedel av de inskrivna på jobbtorgen 2009 var personer som nyligen fått uppehållstillstånd. Det är mycket tveksamt om den bästa politiken verkligen är att prioritera att de ska få jobb som städare. En mer långsiktig strategi skulle istället vara att utgå från deras tidigare erfarenheter och intressen, och erbjuda viss utbildning i anknytning till det. Detsamma gäller den femtedel av Jobbtorgs-aspiranterna som är under 25 år. Nästan hälften av dem saknar fullständig gymnasieutbildning. Vore det inte bättre att se till att de fick hjälp att komplettera gymnasiet, istället för att fokusera på att de ska få jobb på McDonalds? Även ur ett samhällsekonomiskt perspektiv är det tveksamt om det bästa verkligen är att prioritera försörjning i lågavlönade, fysiskt tunga och lågproduktiva tjänstejobb.

Vilka effekter har det i längden på samhällsekonomin att jobbpolitiken inriktas påatt arbetslösa snabbt ska hitta ett jobb, snarare än att de ska hitta rätt jobb? Johan Vikström och Gerard van den Berg anknyter till frågeställningen i en rapport från Institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering, IFAU, där de undersöker vilka effekter sanktioner i arbetslöshetsförsäkringen har. Författarna undersöker på vilket sätt möjligheten att bestraffa ersättningstagare som inte följer reglerna i a-kassan (till exempel att neka ett erbjudet arbete) påverkar bland annat arbetslöshetsnivån.

Slutsatserna är att sanktioner förkortar tiden i arbetslöshet, men till priset av ett sämre jobb. ”Vår analys visar att de som fått en sanktion tar ett jobb med i genomsnitt cirka 4 procents lägre lön och accepterar oftare en deltidsanställning istället för ett heltidsjobb, denna löneeffekt drivs delvis av att de som drabbas av en sanktion byter till ett mindre kvalificerat yrke [...] Sanktioner kan med andra ord minska arbetslösheten men leder också till att de som drabbas tar jobb som de är överkvalificerade för”, skriver rapportförfattarna.

Alltså: hårdare krav leder till kortare tid i arbetslöshet, men till priset av att den arbetssökande får ett jobb med sämre lön och sämre kvalifikationer. Individen förlorar alltså – men även samhället i stort. Det är ett slöseri med resurser att kräva att människors utbildning och erfarenhet inte ska spela någon roll för vilka jobb de förväntas acceptera. Att inte ge nyanlända invandrare eller unga som misslyckats med gymnasiet chansen att hitta ett jobb som passar dem, är att inte ta vara på deras potential. Det innebär också en missad ekonomisk potential. På sikt riskerar de hårda kravens politik att leda till en sämre ekonomisk utveckling för samhället i stort.