En vanlig utbredd nyliberal myt är att en stärkt äganderätt skulle kunna lösa miljöproblemen. Resonemanget lyder: ingen vill se sin egendom förstörd. Stärker man ägarens rättigheter och kontroll över sin egendom kommer ägaren se till att ingen annan förstör egendomen. Vid en första anblick kan man tro att detta resonemang skulle kunna fungera. Det finns dock tre allvarliga problem med resonemanget. (1) Människor är inte så långsiktiga och rationella. (2) Resonemanget fungerar inte i teorin på grund av det kända ”fångarnas dilemma”. (3) Det finns en mängd praktiska hinder som gör att förslaget inte fungerar i praktiken.

(1) Vi är inte evolutionärt anpassade till att hantera problem som rör ett så stort antal människor och så enorma tidsperioder. En vanlig människa kalkylerar inte på sitt eget och sina barnbarns barnbarns långsiktiga välbefinnande. Visserligen har alla ett grundläggande intresse av mänsklighetens överlevnad, men denna typ av långsiktighet får oftast duka under för mer vardagsnära kortsiktigt tänkande. Det är mycket troligare att ägaren skiter i eller inte förstår att egendomen sakta blir förstörd än att ägaren handlar långsiktigt rationellt och försöker förhindra negativa konsekvenser som kan uppkomma på lång sikt.

(2) Även om vi tänkte långsiktigt rationellt så skulle ändå ingen handla miljövänligt. Fångarnas dilemma är ett mycket känt spelteoretiskt exempel som kortfattat kan beskrivas på följande sätt. Målet för en rationell individ är att maximera sitt eget välbefinnande (där inkluderas egendom, vänner släktingar, barn och så vidare). Vi har ett val som står mellan att antingen källsortera, ändra köpvanor, stämma utsläpparna och bry sig om miljön eller också fortsätta leva som vanligt. Det är alltid bekvämare och det genererar ett större välbefinnande att fortsätta som vanligt, men om tillräckligt många forsätter som vanligt uppkommer stora minskningar av allas välbefinnande. Eftersom det inte finns någon anledning att ligga i och vara miljövänlig om ingen annan gör det (då drabbas man ju dubbelt, man får både ta konsekvenserna av att ingen annan bryr sig om miljön samt göra meningslösa uppoffringar själv) så är det mest rationella att fortsätta som vanligt. Handlar alla rationellt blir det sämre för alla än om alla uppoffrar sig och bryr sig om miljön.

(3) Det är en praktisk omöjlighet att äga allt som skulle behöva ägas för att den nyliberala strategin ska fungera. Hav, vatten, sjöar, luft, öknar och stora öde markområden som ingen har någon nytta av kommer ingen äga och skydda. Många av dessa områden är omöjliga att avgränsa. Luft och vatten cirkulerar över allas egendomar. Den nyliberala lösningen innebär att alla markägare måste spåra upp hundratusentals olika kemikalier från hundratusentals olika företag och stämma dem ett och ett för att de släppt ut något gram miljögift som råkat blåsa till markägarens tomt. Detta är en praktisk omöjlighet. Dessutom är vår värld uppstyckad i markbitar som ägs av rika företagsledare. Dessa företagsledare bor sällan själva på de jättelika markområden de äger. Chefen för Coca-Cola drabbas inte av att deras fabriker sänker vattennivån så att fattiga människors brunnar torkar ut. Företagsledarna mår inte dåligt av att bleka kläder med giftiga klorföreningar som arbetarna blir sjuka av eller av att dumpa tungmetaller och avfall på sina ägor.

Avslutningsvis, äganderätten skyddar ofta miljöförstörande verksamhet; en stärkt sådan kan på inget sätt förbättra vår miljö. För att lösa dagens miljöproblem krävs att vi utvecklar strategier för att komplettera bristerna i vår moraliska karaktär. Även om människor inte har tillräcklig motivation att av egen kraft handla miljövänligt så kan motivationen ökas genom belöningar och bestraffningar. Med smarta skatter, informationskampanjer och miljömärkningar kan man öka konsumenternas motivation att konsumera klokt. Lagstiftning är ett sätt att göra det rationellt, både på ett kortsiktigt och långsiktigt plan, att handla rätt.