Sedan kommer de verkliga hästarna. Det blir en intensiv fysisk upplevelse av kraft när de rusar runt i manegen bara några steg från publiken. Tänk om de löper amok, hoppar över den låga barriären och trampar ihjäl åskådarna? Men nej – deras våldsamma kraft är ju tyglad, som det så passande heter. Mitt i manegen står en respektingivande dansk kvinna med piskan i högsta hugg. Hästarna följer hennes minsta vink, hon behöver inte smälla till med piskan, men den finns ändå där.

Därefter kommer mimare och hästar in omväxlande, ibland för sig, ibland tillsammans. Mimarna försöker utforska hästens essens: vad innebär det att vara häst, hur rör man sig, vad gör man? Ibland tycks mimarna härma hästarna, ibland tvärtom. Mimarna kråmar sig, lyfter stolt på huvudet, stegrar sig, konstrar, ber om godis. Och rätt vad det är gör de det jag var rädd för nyss, de blir vilda, lämnar manegen och ger sig ut bland publiken. Men för all del, de är ju ändå människor, de har inte samma kraft i kroppen och inte samma hårda hovar.

Det blir spännande just när gränserna börjar suddas ut, när mimarna blir ett slags hästmänniskor som kånkar runt på morötter och hö för sin egen skull, inte för hästarnas. Det märks också att det är något konstigt med den där gränsen som gör den svår att överskrida. När mimarna blir allt för hästlika blir det lätt fånigt, skrattretande, som om de ville göra narr av de mäktiga djuren.

Den gränsen tangerar också en annan gräns: mellan frihet och tvång, mellan de stora hästarnas enorma men fängslade kraft och de små smidiga människornas mjuka, fria rörelser. Dock lär det vara så att hästar inte går att dressera om de inte själva tycker att det är roligt. Och – hur fria är mimarna? De har ju också en domptör, nej regissör heter det visst. Frågorna gnager i bakhuvudet samtidigt som föreställningen bitvis är mycket vacker och samspelet mellan människor och djur är både imponerande och rörande. Blandningen av skönhet och tvivel blir till en viktig poäng, den ena vinkeln behöver inte utesluta den andra.

En annan poäng med föreställningen är att den kan ses som en vidareutveckling av nycirkusen. Nycirkus utmärks bland annat av att man har strukit djurnumren ur programmet. På Orionteatern är hästarna med, de mest klassiska cirkusdjuren av alla, men deras medverkan blandas med mim och dans i en nycirkusmässig attityd utan gamla konventioner.