Rummet är det säkra, vad övrigt är är obestämt. Där inne möts två syskon – eller är det ett kärlekspar? Flickan är gravid – eller är hon verkligen det? Och har hon verkligen hjärtfel? Pojken då – skriver han på en bok, eller? Har flickan just varit ute, eller är det bara som hon säger?

Pojken och flickan möts i ett slags lek, en mycket allvarlig sådan. De målar upp olika situationer och figurer med ord, spelar upp dem för varandra, agerar inför varandra och sig själva. Vad som är sant och falskt av allt detta är kanske inte så viktigt, det är ju bara ett spel. Viktigare är den kontakt som dessa två tunna, bräckliga kroppar har med varandra. Ömheten dem emellan tycks vara mer stabil och pålitlig än lekens luftiga ordvärldar. Ända tills det blir allvar av, hur ska man då lyckas bryta leken och söka sig ut i verkligheten? Världen utanför är ju full av skrämmande gestalter och farligheter.

Skyddat bo är en fin liten föreställning med utsökt tonträff om gränslandet mellan barn och vuxen, om när önskan att bli kvar i barndomen tar överhanden. Det är konstkollektivet Under som har grävt fram denna pjäs ur gömmorna, skriven för snart 50 år sedan av den i Sverige helt okände Lanford Wilson. Föreställningen väcker mersmak, det ska bli intressant att se vad denna unga grupp tar sig för i framtiden.

En plump i protokollet dock: ingenstans anges vem som har översatt pjästexten. Översättaren är en upphovsman med samma rätt att förknippas med sitt verk som författare och regissör.