En disig, novembergrå förmiddag sitter jag på en bänk utanför den lokala dagligvaruhandeln och håller min hund sällskap medan min tvåbenta följeslagare är inne och handlar. Nellie sitter tätt intill mig på bänken och studerar vaket människorna som passerar, och jag stryker henne kärleksfullt över den varma hundpälsen. En ung tjej närmar sig försiktigt med en cigarett fastklämd mellan högerhandens pek- och långfinger och frågar med ett blygt leende om det går bra att hon klappar hunden. Jag behöver knappt svara på hennes fråga, Nellie är redan framme hos henne med ett lyckligt flin på läpparna och svansen vevandes i yviga cirklar som en propeller. Som den trygga och sociala hund hon är befinner hon sig snart i den främmande flickans famn och bjuder frikostigt på sin ovillkorliga djurvänskap, och tjejen ler lyckligt samtidigt som hon jollrar till Nellie att hon är en fin hund. Med tindrande ögon vänder hon sig till mig.

”Jag älskar djur”, säger hon och avvärjer en av Nellies ivriga ansiktspussar. ”Det har jag gjort ända sedan jag var liten. Djur är det bästa som finns.”

Jag ler och nickar igenkännande, men det är något med hennes ord som blir så himla fel. Så tomt och rakt igenom falskt. För även om hon sitter här med min hund i famnen och lyckligt förklarar sin stora kärlek till djuren, så är det omöjligt att inte väga hennes ord mot det faktum att hon är klädd i en Canada goose-jacka. Med pälskrage. Hon älskar djur, men hon har samtidigt en nordamerikansk prärievarg på sig som fångats i en plågsam bensax och spenderat sin sista tid i livet under svåra plågor. Hon älskar djur, men genom sin konsumtion kräver hon att de lider och dör. Dubbelmoralen är lika svårsmält som den är vanligt förekommande; för är det inte så att vi nästan alltid gör stor skillnad på djur och djur? En del djur, som hundar, omhuldar vi med kärlek och beskydd och gud nåde den som är grym mot en hund. När vi läser i tidningen om att någon plågat en försvarslös hund fylls vi av förfäran och avsky. Vi diskuterar upprört händelsen i fikarum, skolmatsalar och på sociala medier. Och frågan vi ställer oss är alltid densamma: Vad för slags människa kan göra sig skyldig till sådan grymhet och ondska?

Ja, vem? Faktum är att en övervägande majoritet av befolkningen gör det dagligen. De kanske inte misshandlar familjens hund, men de väljer att leva på ett sätt som kräver att djur far illa. Det går inte att ducka för den sanningen, hur mycket vi än vill och försöker. Så länge vi efterfrågar en bit rökt skinka på vår smörgås eller en moderiktig pälskrage på vår jacka, så efterfrågar vi också djurs lidande och död. Vårt samhälle är så centralt uppbyggt kring djurens lidande att vi går genom livet med skygglappar på för att slippa se vår egen del i det blodiga spelet.

Med lätthet köper vi djurindustrins tomma försäkringar om att djuren ”har det bra” och med lätthet lutar vi oss tillbaka i påståendet om att Sverige har världens bästa djurskydd. Att djurindustrierna har ett egenintresse i att inte skylta med sin grymhet väljer vi konsekvent att inte tänka på, och de regelbundet inkommande rapporterna som visar på en annan verklighet för industridjuren bortförklarar vi snabbt som engångsföreteelser och nonsens. Med alla psykologiska försvarsmekanismer vi kan uppbåda tränger vi undan den sanning som är allt för obehaglig att ta till sig. För den sanningen sätter hela vår moraliska identitet på spel. Tar vi till oss den sanningen blir vi samtidigt tvungna att ifrågasätta vår inneboende godhet, vår starka känsla för etik och den djurälskar-etikett som vi sedan länge integrerat i vår självbild. För hur kan man vara en god människa om man utsätter kännande varelser för lidande? Hur kan det vara etiskt försvarbart att döda djur för förmånen att äta gott och klä sig snyggt? Och hur kan man på ett genuint och ärligt sätt älska djur om man är villig att utsätta dem för så mycket ont?

Det är inte svårt att ta reda på vad som döljer sig i de smutsiga betongstallarna i grisindustrin eller vad korna genomgår på ett slakteri. Informationen finns lättillgänglig för alla som söker den. Men modet sviker oss. Vi darrar inför möjligheten att vi inte är fullt så godhjärtade som vi väljer att tro. Vår bekvämlighet ställer sig i vägen för vår vilja att förändra våra liv på det sätt som skulle göra att vi äntligen lever i enlighet med de värderingar vi innerst inne har. I det här fallet har orden ”ignorance is bliss” aldrig varit mer träffsäkra. I den självvalda omedvetenheten är vi trygga från omskakande sanningar om oss själva.

Tjejen med Canada goose-jackan ger Nellie en sista vänskaplig klapp på huvudet och reser sig upp.

”Tack för att jag fick hälsa på henne. Jag kan inte låta bli att gå fram och klappa en hund när jag ser en. Jag är en hopplös djurälskare!”, säger hon och vinkar hej då över axeln innan hon försvinner med lätta steg. Jag tittar länge efter henne och tänker stilla att definitionen av ordet ”djurälskare” måste vara väldigt olika från person till person.