Bostadsbristen i staden är stor. Idag saknas 85 000 bostäder i Stockholms län. De närmaste 20 åren beräknas dessutom Stockholm att växa med ett helt Göteborg, 800 000 personer ska flytta till staden. Visioner och planer för Stockholmsregionen sätter bostadspolitiken i framkant för utvecklingen av en hållbar stad. Men när vi höjer blicken från stadsplanernas glatta papper visar sig en dyster verklighet. Befolkningen i staden ökar i högre takt än vad det byggs och risken är stor att ännu fler människor kommer stå utan bostad.

Bostadspolitiken har lämnat den politiska styrningen till förmån för marknadslösningar. Istället för att bygga bort bristen fokuserar politiken på ägandefrågan.

Utförsäljningarna av allmännyttan har varit omfattande under de senaste åren av borgerligt styre i stadshuset. Inför valet 2006 lovade Moderaterna, med argument om valfrihet, att alla hyresgäster i allmännyttan ska få välja om de vill bo i bostadsrätt eller hyresrätt. Den borgerliga alliansen vann valet och höll sitt löfte. Sedan dess har andelen bostadsrätter ökat kraftigt, främst på bekostnad av allmännyttan. Under de senaste fem åren har över 23 000 allmännyttiga lägenheter försvunnit i Stockholm, trots nybyggnationer. Färre än en femtedel av lägenheterna i Stockholm stad ägs av allmännyttan i dag.

Sedan 2008 har den borgerliga alliansen vänt från att ha haft valfrihet som motiv bakom utförsäljning till att en blandning mellan olika boendeformer i ett område ska bidra till integration. Men andelen allmännytta i de olika statsdelarna är i dag mycket ojämnt fördelad.

Emma Holmqvist, doktorand i kulturgeografi vid institutet för bostads- och urbanforskning på Uppsala universitet har forskat om skapandet av blandade bostadsområden som politiskt strategi för att motverka segregation.

– Det vi sett i Stockholm är att ombildning inte har skett i de områden där det skulle behövas fler bostadsrätter för att få en bättre balans. Det har tvärtom skett där det redan finns en ganska stor andel bostadsrätter, säger Holmqvist.

I dag utgör andelen bostadsrätter på exempelvis Kungsholmen 70 procent av lägenheterna. Allmännyttan äger bara tre procent. Bostadsrätt blir ofta det enda alternativet för de som vill bo i innerstaden. Privata värdar hyr ut till högre hyror och ställer tuffare krav på sina hyresgäster. De med lägre inkomster får därför mycket små möjligheter att bosätta sig här.

Emma Holmqvist har i sin avhandling jämfört Stockholm med Göteborg där politiker använt sig av två helt olika modeller för samma argumentation om blandade bostadsområden.

– I Stockholm gick politikerna ut med att alla som ville skulle få ombilda. I Göteborg valde man ut de fastigheter som ansågs behöva ombildas för att öka blandningen. I modellen som använts i Stockholm har ombildning gjorts när det framstått som en god affär för de boende, inte för att de önskade bo i en annan boendeform.

Priset på hyresrätter som köps fria är lägre än marknadsvärdet. Det har lett till goda ekonomiska förtjänster för de boende som ombildat i innerstaden. I ytterstaden där marknadsvärdet inte är lika högt har ombildningarna inte varit lika omfattande. Därför arbetar den borgerliga alliansen för fler ombildningar, nu med blandning som motiv. Staden samordnar ombildningskonsulter och har bjudit in till möten i fastigheter som ännu inte ombildats. I flera uppmärksammade fall där ombildningar stött på motstånd från hyresgäster som vill bo kvar i allmännyttan har staden istället sålt fastigheterna till privata hyresvärdar. Ofta mot de boendes vilja. Även dessa försäljningar sker till priser långt under marknadsvärdet. Ytterstadens hyresgäster har i den bemärkelsen inte fått valfrihet att välja hur de vill bo.

Efterfrågan på hyresrätter i staden är stor. Cirka 365 000 personer står i dag i Stockholms stads bostadskö. År 2005 stod knappt 134 000 personer i kön. När bostadsbristen breder ut sig och det allmännyttiga bostadsbeståndet krymper blir det tuffare för de stockholmare som inte har råd eller möjlighet att köpa en bostadsrätt.

– När man ombildar i den skala som gjorts i Stockholm får de bostäder som finns kvar och de som läggs till via nybyggnation en hög avgift eller hyra, säger Holmqvist.

Enligt Emma Holmqvist kan detta skapa socioekonomisk segregation, istället för att motverka den.

– Vissa hushåll, till exempel unga, kan få det svårt. Även hushåll som kommer från andra regioner där bostadspriserna inte är lika höga kan få det svårt när försäljningen av ens bostad knappt motsvarar kontantinsatsen för en bostadsrätt i Stockholm. När det inte heller går att få tag på en hyresrätt kan det här skapa socioekonomisk segregation.

När bostadspolitiken inte längre går ut på att bygga bort den höga efterfrågan på bostäder, liknar ombildningar till bostadsrätter och försäljning till privata värdar i ytterstaden en social ingenjörskonst som tränger bort människor som inte längre har råd att bo kvar. Frågan är var människor ska ta vägen, när ett helt Göteborg flyttar in.