”Vänstern försöker kidnappa Pride”, skriver Tobias Brandel i Svenska Dagbladet (24/7-12). När Pridedeltagare internt gör motstånd kallas det ”attacker” mot Pride. Intern kritik och internt motstånd kallas ”hotet mot Pride” på internetforum och i tidningar. Ett ”hot” som jämförs med högerextrema våldsdåd mot hbt-personer.

Att så kallade queeraktivister ”ger sig på”, ”hotar” eller ”attackerar” Pride har stått klart i mediebevakningen av både årets Uppsala Pride, Hbtq-festivalen i Göteborg och nu inför Stockholm Pride. Dessa begrepp som vanligtvis används för att beskriva våld, används i dessa fall för att beskriva de som med civil olydnad eller muntlig protest gör motstånd mot ett Pride de anser har avpolitiserats.

Som Tobias Brandel själv skriver i sin artikel så stödjer dessa personer rörelsen i grunden, vilket vittnar om att det inte är hat eller illvilja som ligger till grund för motståndet. Det har heller aldrig skett något försök att faktiskt stoppa paraden eller något evenemang. De händelser som har inträffat har alla varit försök att lyfta alternativa perspektiv, analyser och frågor som Pridearrangemangen annars sällan vidrör och som annars inte får mycket plats i debatten.

Att detta tar sig uttryck i paraderna och vid Pride-event handlar helt logiskt om att det är människor som är en del av samma rörelse som de ser sig ha rätt att påverka samt vara en del av. Misstaget dessa, från medier kända liberaler gör, är att de gör det som de säger sig vilja motverka – de kastar ut dessa personer ur Pride, som rörelsesymbol. De utesluter deltagare som inte tycker som dem.

Istället för att låta dem stå för intern kritik utmålas de som ett externt hot som inte har med Pride att göra.

Tobias Brandel nämner i sin artikel gruppen och forumet Rainbow riots som ett exempel på ett stort forum för hbt-personer. Jag själv har, i egenskap av hbt-person, försökt föra en lugn och seriös diskussion med personer med andra eller liknande åsikter i detta forum. Efter ett dygn blev jag utslängd med motiveringen att andra medlemmar känt sig ”hotade”. Jag har full förståelse för att mina åsikter kan kännas hotfulla.

För visst är queer-feministiska teorier ett hot. Inte mot några individers hälsa men ett hot mot institutioners möjlighet att marknadsföra sig under regnbågsflaggan – ett hot mot extremhögerns, försvarets, polisens och migrationsverkets pinkwashing, samt ett hot mot nyliberal ensamrätt till Pride.

Dessa samförståndsvurmande medieliberaler, så som Voss, Bard och nu Brandel, talar ofta om Pride-anda, vad Pride ska vara, vad Pride traditionellt är och vad ”vänstern” försöker göra Pride till. Jag skulle rekommendera en historielektion!

Pride har sitt ursprung i Stonewall-kravallerna 1969 då stenkastande hbt-personer fysiskt motade bort polisen från gay-kvarteren i New York. Pride symboliserar en tradition av kamp, inte fest och nyliberalism.

I enlighet med sann Pride-anda borde även Bard, Voss och Brandel gå med i årets svarta block!