Genom verk av ett 15-tal konstnärer visas visioner om samhället från 1968 och framåt. Här ryms allt från linoleumtryck och affischkonst till diabilder och video.

En utgångspunkt för utställningen är Palle Nielsens Modellen. En modell för ett kvalitativt samhälle som visades på Moderna museet 1968, där barn fick skapa egna sociala modeller. Just barns kreativa förmåga och upprättande av en egen ordning står i centrum i Sharon Lockharts halvtimmeslånga film Podwórka. Lockhart har filmat polska barn som leker på nergångna bakgårdar, parkeringsplatser och i industriområden. Filmen är inspelad 2009, men visar miljöer som är långt ifrån de övervakade och pedagogiska lekplatser där svenska barn tillbringar sin inrutade fritid. Dessa barn har varken leksaker eller vuxna till hands, men visar prov på en imponerande uppfinningsrikedom. Filmen är en hyllning till barns inneboende förmågor, men blir också en kritik mot ett västerländskt samhälle där barn inte ges frihet att att själva göra upptäcker och utvecklas utan att styras av vuxna.

Intill Lockharts verk visas Joanna Lombards Ljusbacken, diabilder av ett kollektiv där konstnären växte upp. Huset är nu övergivet och förfallet och blir ett ganska dystert monument över radikala sociala experiment på 1960-talet. Lombard berättar att många hon tagit kontakt med som bodde på kollektivet nu har ekonomiska problem, lever i samhällets utkanter. Samtidigt minns de Ljusbacken som den bästa tiden i sina liv.

Charlotte och Sture Johannesson finns representerade med dokumentation och affischer från utställningen Om Tyskland – i Tiden, som väckte stor uppståndelse när den visades på Kulturhuset 1976. Utställningen var en hyllning till Ulrike Meinhof, men också en kritik av en ny lag i Västtyskland som inskränkte yttrandefriheten. På en flyer för utställningen som var utformad som reklam för Unga Moderater satt ett fotografi av Ulrike Meinhof sida vid sida med Silvia Sommerlath, som stod i färd att gifta sig med kung Carl Gustaf. Texten under bilderna löd ”Alla människor är olika”.

Det skulle snart visa sig att den svenska censuren var minst lika sträng som den Västtyska. Kulturhuset fick besök av allt från representanter för Utrikesdepartementet till västtyska säkerhetsagenter, och redan andra dagen beslöt Kulturnämnden att stänga utställningen och konstverken beslagtogs.

I en utställning som andas politiskt och estetiskt motstånd finner jag den mest smittande protesten mot ett konformistiskt samhälle i Ane Hjort Guttus dokumentära film om en åttaårig pojke som har svårt att följa skolans regler. Pojken hamnar ständigt i opposition med lärarna. I en scen ska eleverna lära sig klockan. De har blivit tilldelade en pappersklocka med visare som hålls på plats av en klammer. Medan läraren pedagogiskt lär ut hur klockan fungerar pillar pojken bort klammern så att visarna lossnar och använder den till att peta sig under naglarna. Det är en så spontan och genial symbolhandling att bara ett barn skulle kunna komma på den.