Kom vi fram till något så minns ingen det längre.

Vi läser. Till exempel en artikel, var det i Expressen? Dilsa Demirbag-Sten kör en retoriskt ful grej där hon påstår något i stil med att om man inte röstar på något av de stora partierna så spelar man extrempartier som SD och V i händerna. Hon jämställer alltså Lars Ohly med Jimmy Åkesson, och vi säger att Demirbag-Sten inte har någon intellektuell heder. Hon kan uttrycka sig väl i skrift men vad är det hon säger, säger vi.

Men ok, säger vi. Alliansen är en högerextrem kult. Varenda röst på den bidrar till ett odemokratiskt samhälle. Men är demokrati verkligen så eftersträvansvärt, kan man fråga sig. Anarkisterna i bilen tycker inte det, men de menar inte samma sak som diktaturförespråkarna utanför bilen menar, när regnet plötsligt intensifieras hundrafalt ungefär i höjd med Karlstad.

Dagarna flyter ihop. Är det här samma resa, den då vi stannar några mil utanför Stockholm och solen sticker i skinnet som akupunktur?

Vi rusar över parkeringen och det är likadant överallt. Människor med längre lugg än hals köper samma hamburgare och fukten, som ångesten, hänger spöklikt i luften, inne som ute.

Väntar på maten. Pratar om prinsessbröllopet precis som alla andra. Om vägen mellan Jönköping och Hässleholm. Norra Skåne är fint. Näe, säger en. Jo, säger en annan. Småland är däremot fult. Inte lika fult som Norrbotten. Samma men inget hav. Men på östra sidan finns det hav, samma som vårat norrbottniska till och med. Det är inte samma. Så gott som. Smågnabbas. Ingen blir riktigt mätt och inte är det särskilt gott heller.

Står under en markis och röker, väntar på de andra. Med kaffe som är för varmt tills det blir för kallt. Människor springer mellan husvagnar och hamburgare och det blåser storm i vattenpölarna.

Tillbaka i bilen och regnet har lugnat sig lite igen. Andra låten på Future Days, Spray, skivan har snurrat några varv. Den är fantastisk men Damon hörs knappt alls. Vi pratar om konstmusik, jazz och när dessa två förenas och blir konstrock, avantgarde. Det kan vara prick nu. Sex minuter och 20 sekunder in i Spray, när Damons röst dyker upp igen. Eftersom vi åker bil, drygt 100 kilometer i timmen på en regnig E18 går det inte att uppfatta orden. Vi hör inte vad han sjunger, vad han säger. Men det gör man nästan aldrig. Inte med någon.

Sista låten. Nu spelar Michael Karoli gitarrfigurer som helt stillsamt sammanfattar allt som är bra med musik. Just nu gör han det i alla fall. Nu sammanfattar hans gitarrspel det som är bra med musik, åtminstone det som gör Can med Suzuki på sång bättre än utan. Men då glömmer vi bort Animal Waves, den kom många år senare. Eller, många år, tiden är relativ. Är det något som blir uppenbart när man blir äldre så är det relativiteten. Det gäller i princip allt. Lidandet, kärleken, kvalitetsbegreppet. Nära nog allt. Det pratar vi om.

Ens egen röst mal på. I bilen, i går i Arvika, eller om det var någon annanstans, på väg till eller från Östersund. Man pratar, men vad pratar vi om? Var det du eller jag som sa det där om självbild. Har jag läst Expressen. Är det verkligen så lite sång på Future Days, eller är det bara våra egna röster, min röst, som tar den platsen i ljudspåret till det som är dagar, som är våra liv, som pågår och pågår.

När molnen plötsligt skingras, och vi minns.