Markisen ger fortfarande en obehaglig eftersmak | Stockholms Fria
Stockholms Fria

Markisen ger fortfarande en obehaglig eftersmak

Turteatern i Kärrtorp inviger det nya spelåret och sin nyrenoverade scen med Juliette, en dramatisering av Markis de Sades roman från 1797. Och som man kan vänta sig när världens mest kände snuskgubbe ligger bakom det hela har föreställningen blivit en riktig orgie.

Det ska dock genast sägas att orgien ligger på det teatrala planet, inte på det konkreta. Inga skådespelare visar fram några nakna rumpor eller könsorgan, så hade någon i publiken hoppats på en porrshow blev nog besvikelsen stor.

Det är i varje fall en snyggt koreograferad och teatralt genomtänkt orgie vi får beskåda. Precis som i uppsättningen av Gombrowicz Vigseln för ett par år sedan sparar inte regissören Nils Poletti på effekterna. Extra allt är devisen när den perversa karusellen snurrar på och den tolv personer stora ensemblen (bara det en sällsynthet på fattiga friteatrar i dag) rör sig i intrikata mönster över scenen, allt medan stiliserat knullande pågår i olika hörn.

Emellanåt är det helt oemotståndligt skickligt och vackert gjort, emellanåt är det också rejält tråkigt eller bara frånstötande. Det är ju en väldig massa sexakter som ska hinna skildras under dessa tre timmar; det är mycket analt, mycket bajs och våld och mycket utnyttjande av minderåriga och utvecklingsstörda. Det ständiga gökandet blandat med grymheter blir stundtals helt enkelt monotont.

Den stora frågan är förstås varför man väljer att sätta upp de Sade i dag. Tureatern har förutsett frågan, den tas upp i programbladet och i den paneldiskussion som jag råkar bli åhörare till den kväll jag besöker teatern. En variant är att se markisen som föregångare för den sexuella frigörelsen. Att några i publiken är klädda i trans- eller s/m-kläder understryker den tolkningen.

Men jag undrar det. Den värld som skildras är totalt amoralisk. Djungelns lag råder, man ljuger, stjäl och bedrar om vartannat, den starkare plågar, mördar och utnyttjar den svagare och förråder sina vänner närhelst det verkar lämpligt. Inte direkt något sympatiskt sammanhang för homo- eller s/m-sex att associeras med. I programbladet jämför Nils Poletti helt relevant de Sade med prostitutionen i Thailand eller polismästare Göran Lindbergs sadistiska sexträffar anordnade för samhällets mäktiga.

Och visst går det att välja en politisk, satirisk läsart: så cyniskt och grymt fungerar samhället egentligen, bakom den demokratiska humanitära masken. Oavsett detta måste jag säga att det jag beskådade hos Turteatern lämnar en obehaglig eftersmak. Så mycket våld och grymheter gestaltade med sprudlande scenisk fantasi blir en smula för mycket. En trevlig kväll på teatern blev det inte. Å andra sidan – vem har sagt att det är just trevligt man ska ha på teatern?

Fakta: 

<h2><em>Juliette</em><br>Av: Markis de Sade <br>Var: Turteatern i Kärrtorp <br>Regi & dramatisering: Nils Poletti <br>Översättning: Hans Johansson <br>Scenografi & ljus: Markus Granqvist <br>I rollerna: Mia Benson, Erik Holmström, Lucas Krüger, Asta August, Matilda Nyberg, Albin Werle, Marta Andersson-Larson, Nils Granberg, David Sigfridsson, Py Huss-Wallin, Jonas Nilsson, Mika Oijens <br> Spelas t o m 19 november</h2>

Rekommenderade artiklar

Vackert stiliserad performanceteater

Teater Giljotin är en teater med Janus-ansikten. Det ena ansiktet vetter mot intensiv, psykologisk-realistisk dramatik av författare som Jon Fosse och Lars Norén eller Eugene O’Neill. Det andra ansiktet riktar blicken mot något radikalt annorlunda, mot performance och en scenkonst på gränsen mellan teater och dans.

Underhållande debattinlägg vid rätt tidpunkt

Ibland undrar man över konstens profetiska förmåga. Således hade Tranströmerföreställningen Den halvfärdiga himlen premiär på Strindbergs intima teater bara någon vecka efter Nobelpristillkännagivandet. Och nu, veckan efter det stora avslöjandet om en hemlig svensk vapenfabrik i Saudiarabien, har Teater Tribunalen premiär för En föreställning om svensk vapenexport.

Kolonialism kring middagsbordet

Det är vitt, rent och stiligt på Teater Galeasen. Och klaustrofobiskt. Sofforna är vita, kläderna är vita, människorna är ljusa och glada. Åtminstone skenbart.

© 2021 Stockholms Fria