Leende Dagar

Saknar dagar som ler
sitt innerligaste leende

Saknar dagar av solsken som skingrar mörkret
en gryende dagsbräckning som lyfter ljuset

Saknar en utsträckt hand
någon som kallar
hör ditt rop på hjälp

Saknar dagar av värme
efter ett kylslaget regn

Saknar dagar som skänker liv
en outsinlig källa
sköljer bort smärtan
spegelblank och stilla lämnar den endast ro
en källa till frid

En önskan om att lägga dagar bakom
att trampa upp en ny stig

Längtar efter dagar
då auktoriteterna tar av sig rockar  av stål
låter liv gå före anseende

Längtar efter dagar då överklagan ger resultat
då prestigens tunga kåpa hängs åt sidan

Kastar mynt i lyckobrunnen
spår mig i stjärnorna
sveps in av solförmörkelsen
ett dunkel  skiljer mig från mina drömmar

Linda Garbén, 33 år från Ljungskile-Lyckorna i Bohuslän, berättar om sig själv: "Jag började skriva för att få ur mig alla starka känslor och tankar kring min svåra sjukdom och det orättvisa bemötandet från sjukvård och myndigheter. På grund av mitt funktionshinder har jag aldrig fått ta del av den samhällservice som andra tar för givet. Ensam har jag vandrat sin golgatavandring. Min ungdom har bestått av att ligga svårt sjuk och bli förödmjukad av läkare.

Som 15-åringdrabbades jag av en svår Whiplash-skada som blev långvarig på grund av slarv, okunskap och okompetens av läkarna i hemkommunen. Under smärtsamma år fulla av förudmjukelser fick jag höra att whiplashskador bara är psykiska: ”Det ska inte vara någon exotisk neurologisk sjukgymnastik utan vanlig ADL-träning, det vill säga bädda sängen själv!”. Nackskadan medförde migrän, ljud-och ljuskänslighet, dimsyn,muskelblödningar.

Slutligen fick jag äntligen Diagnos på annan ort, men var tvungen att flytta till Stockholm för regelbundna Osteopatbehandlingar. Jag fick bekosta behandlingen själv, utan ersättning från landstinget. Min mamma fick ta tjänstledigt, ta banklån och forsla mig i husbil upp till Stockholm i ovisshet om boende och framtid. I flera år fick hon sköta mig dygnet runt, utan lön.

När jag blev bättre från min nackskada kunde jag börja leva igen. Efter tio års isolering kunde jag åter vara ute i det solljus jag varit berövad alla dessa år.  Att kunna ta sig en titt i affärer, bara att vistas i friska luften i naturen! Då jag låg och kräktes, med svåra smärtor i ansiktsnerver, migrän drömde jag om att få gå på en sandstrand.

När det så efter tio års intensiv kamp blev verklighet, och jag kunde gå på stranden och köra ner tårna i den mjuka sanden... Det var ett magiskt ögonblick för en ung flicka som varit inom en glaskupa
av svår smärta.

Då drabbades jag åter av ett hårt slag, en urinvägsinfektion år 1999, som obehandlad ledde till svår njurbäcksinflammation. Trots frossa, feber, urinträngningar, smärta upp i flanken tog  infektionsläkarna för givet att det kom från den gamla nackskadan. De undersökte mig inte ens.

Jag har diagnosen njurbäcksinflammation, intyg från både ortoped och sjukgymnast som undersökt mig grundligt och intygade att smärtan inte härrör från vare sig muskler eller rygg utan djupare in i njurarna. Prover visar bakterier och nu även nedsatt njurfunktion med ödem som följd, ändå uteblir vården! Jag måste nu ha intyg från ortopeder och neurologer varje gång jag söker för nya sjukdomar.

Istället för att få adekvat vård blir jag utfrågad om varför jag bor hemma hos mamma. Varför jag inte har någon pappa - om jag ändå hade en pappa som kunde följa med och slå näven i bordet. Varför jag inte är gift och har barn. Varför jag inte har någon utbildning

Med mina sista krafter började jag studera på distans, trots svåra smärtor. Då slog ödet till än en gång. En AT-läkare felbehandlade mig och framkallade hjärtfel. AT-läkaren satte in intravenöst adrenalin istället för muskulärt, som brukligt vid vanliga nässelutslag. Hon är dömd av HSAN som säger att felet varken är ringa eller ursäktligt. Hjärtläkare har erkänt att intravenöst adrenalin är blodproppsframkallande och oerhört påfrestande för hjärtat. Ändå står jag fortfarande utanför samhällets rättigheter att ge vård, på grund av prestige och för att jag är funktionshindrad och ung.

Jag är vid liv men jag lever inte. Jag har nu i sju år varit ofrivilligt instängd i mitt eget hem, som i en isoleringscell, med kronisk njurbäcksinflammation och nu även hjärtfel, sängliggande i svåra bröstsmärtor med hög hjärtverksamhet och andningssvårigheter.

Det var studierna som höll mig uppe men jag har nu förlorat  flera års studier. I likhet med min släkting Tomas Thorild poet, skald, professor på 1700-talet som blev landsförvisad för sin kamp för yttrandefrihet och avslöjande av maktrelationer, har jag blivit förpassad att söka vård utomlands eftersom negativa journalanteckningar förföljer mig och en läkares anseende går före liv."

                               ~ Så var rädd om den Frihet du äger

                                          låt ingen få stjäla ditt liv ~