Jag tänker tillbaka på tiden som satt sina spår,

på livet jag levde, sorgen som lämnat djupa sår.

Vi var bara barn, varför sprang vi ute hela natten?

Ni sjasade bort oss, inte värda mer än den bortsprugna katten.

Va gjorde vi kids så långt nere i dyn?

Aspackade med falsklegg, kan inte varit någon vacker syn.

Vi skapade kaos och oordning då samhället slog oss,

ni trodde det skulle ordna sig, självklart, förståss.

Vi klottrade ner hela vår jävla tågstation,

sen sade vi till väktarna att vi varit ute på motion.

När R blev våldtagen skar vi killens däck i bitar,

vadå?? Det var ju inte som att hon bara åkt på feta nitar.

Alla galna nätter på krogen och gatan,

jag känner till staden och alla dess satar.

Vi hängde runt i Tälje, norra B och plattan,

man slapp ju vara hemma, där blev man bara nedtryckt i mattan.

Vi var ute efter bråk, jag erkänner, vi ville bara tjafsa,

hur skulle man annars få ut all ångest, kan ni inte fatta?

”Morsor på stan”, och allt vad ni kallde er,

sprang runt i gula jackor, jag önskar ni gjort mer.

Ni hittade ju oss på bänkar, natt efter natt,

helt borta på hb, efter att vi supit i kapp.

De vuxna sade att vi var tjejer som hemifrån flytt,

det visste vi väll redan, kom med något nytt.

Jag ser er överallt nu, nya små olycksbarn,

många vägrar inse,  men ni svämmar över stan.

Jag har varit precis som er, bara irrat runt i natten,

jag skulle vilja krama er, och ge er vackra skatter.

Sitta ner och lyssna på just din historia,

torka dina tårar, och visa dig din gloria.

Jag vet också hur det känns när hjärtat slits sönder,

när tårarna i ansiktet lämnar blöta ränder.

All respekt till er, snälla ge inte upp hoppet,

det är aldrig försent, ni kan också vinna loppet.

Idag kan jag säga som Petter, "vinden har vänt,"

men jag kan inte sluta gråta över allt som har hänt.

Till alla er som dömde oss, och kallade oss tattarungar,

Såg ni inte? Vi hade hål i våra själar djupare än brunnar…