En gigantisk muskulös elefant på toppen av sin fysiska styrka står fastkedjad till en påle i marken.Pålen är gjord av trä och ser inte särkilt robust ut. Jämfört med det ofantliga elefanten ser det inte alls särskilt hållbart ut och min tanke går till vilken väldig oreda elefanten skulle kunna ställa till med om den slet sig loss och började utforska omgivningarna i jakt på mat. En bit bort står en skötare så jag går bort och frågar lite oroat om den där pålen är säker och om den kan stå emot en så stor elefants fulla styrka. ”Det behöver den inte”, blir svaret. ”Varför inte det?” undrar jag nyfiket och funderar över elefantskötarens lämplighet för sin uppdrag. Då berättar skötaren om hur elefanten lär sig att de inte kan dra sig loss från pålen som små elefantungar. Den sättes fast tidigt och försökte då länge att slita sig, men var då alldeles för liten för att lyckas med det. Efter några månader av försök att undkomma bojans fångenskap blev försöken allt mer sporadiska för att efter en tid helt upphöra. Elefanten har således lärt sig att den inte kan slita sig lös från bojan. Det var sant när lärdomen kom, men ju längre tiden gick desto längre ifrån sanningen låg den så kallade lärdomen.

Som tur är finns det bland människor i väst inte särskilt många som sätts fast med bojor i marken, men det finns andra mekanismer som hindrar vår frihet. Vi människor lär oss att göra som våra föräldrar och andra auktoriteter säger åt oss efter att vi gång på gång har blivit tillsagda att vi ”måste”.Vi har även flertalet gånger märkt att det som föräldrarna säger faktiskt stämmer efter att vi prövat att göra det som vi enligt dem inte ”får” göra och det har lett till att vi har gjort oss illa. Vi får t.ex. inte leka med elden, krossat glas eller dylikt. Denna kulturella präglning sätter sig djupt i oss och ifrågasättandet blir en fråga för filosofer och konstnärer. De flesta accepterar helt enkelt de kulturella ramar som har satts upp eftersom ett brytande mot dessa oskrivna regler leder till att man gör bort sig. Människans handlingsmönster och även tänkande stängs in i de kulturella ramarna och leder till att människan bestraffar sig själv när den bryter mot de kulturella normerna. Att t.ex. gå
naken på stan eller på andra sätt se ut på ett sätt som strider mot normerna leder till att människorna känner sig illa till mods. En sådan handling utanför de kulturella ramarna leder till att andra som håller sig innanför ramarna påpekar det icke socialt accepterade beteendet och det leder till en tydlig indelning i ”vi” som förstår hur ”man beteer sig” och ”dom” som inte gör det. De som inte rättar sig efter hur ”man beteer sig” blir efter en tid utstötta eftersom de inte accepterar gruppens regler för social samvaro.

Vid en närmare anblick medför den kulturella begränsingen mycket större inskräkningar i den personliga friheten än som vid en första anblick tycks vara fallet. De flesta klarar sig utan att gå nakna på stan. De känner sig inte särskilt ofria av den anledningen, men de kulturella förväntningarna sträcker sig betydligt längre än så. Om vi börjar med att fundera lite på hur ”man bör vara” för att nå upp till kulturens krav på att vara lyckade och duktiga samhällsmedborgare blir ofriheten genast mycket mer påtaglig. Det liv som det finns utrymme för att leva inom de kulturella ramarna för hur ”man bör vara” är inte alls särskilt stort. Det krävs en ”bra utbildning”, ett ”bra jobb” och ”ekonomisk trygghet” för att bara nämna några av de kulturella krav som finns på uppfattningen om den lyckade människan. Varje led i den här processen innebär bara genom sin tidsmässiga utsträckning att den personliga friheten att göra det som individen vill begränsas i stor utsträckning, men det är inte den största begränsingen som uppstår. Den mentala inskolningen som följer om en individ lägger ner den tid och ansträngning som krävs för en högre utbildning medför ett tämjande av medvetandet för att kunna styra det till att utföra den sysslan som individen har bestämt sig för att ha som uppgift att utföra. I vissa utbildningar blir den mentala inskolningen mycket tydlig. För att nämna några exempel så är juristutbildningen och ekonomutbildningen extrema i sin strävan att forma medvetandet till ett verktyg för att uppnå målet för utbildningen. Det målet är i båda fallen att tillvara ta de ekonomiska intressena och endast se de ekonomiska problemen och lösningarna. Att få en intuitiv självklarhet i det nationalekonomiska mantrat ”mer är
alltid bättre än mindre”.

Vad som kan ge sken av att vara ett fritt land bestående av fria medborgare blir i ett annat perspektiv inte alls ett fritt land bestående av fria medborgare. Det är snarare ett folk förslavat under de allmänt spridda uppfattningar om hur ”man ska vara” dvs kulturen. För att återgå till elefanten i början av texten så är människorna som elefanten som när den var liten inte kunde göra saker som stred mot kulturen, men sedan teoretiskt sett har all möjlighet i världen att gå emot kulturen. Problemet är bara det att de inte tror att de själva är tillräckligt starka eller så uppfattar de inte ens varför de känner den ofrihet som de känner. De har inte insett att de helt sitter kedjade till marken av kulturens boja utan sitter bara snällt kvar och hoppas att de får vad den här kulturen har erkänt som gott, dvs en större materiellt välstånd. Detta trots att de materiella behoven inte är ett större problem för särskilt många, speciellt om man bortser ifrån den kulturella föreställningen att alla ”måste” försörja sig själva. Detta förfarande är ett tydligt tecken på mental ofrihet som tar sig uttryck i en vilsen strävan som hade en poäng för våra förfäder, men som nu helt har förlorat sin betydelse om man ser det ur ett större perspektiv. De enskilda individerna kan betraktas som någotsånär rationellt handlande individer som ser sin frihetsinskräkning som ett nödvändigt ont för att kunna delta i samhället, men om man ser de enskilda människorna som en del i någonting större så är den samlade frihetsinskräkning som pågår helt omotiverad.

Vi måste inse att vi är lika fast i vår mentala verklighet som elefanten är fast i sin kedja och att vi lika lite som elefanten behöver acceptera denna ofrihet. Vi har en frihet att gå ut i världen och ifrågasätta de rådande strukturer som förslavar människor och som leder till att massor av människor svälter samtidigt som ännu fler är överviktiga och lever i extremt överflöd. Ingen tjänar på att den här ordningen består, men så länge vi bara accepterar vår ofrihet och systemets idioti kommer ingenting hända. Vi måste axla vår moraliska börda och tala ut om de orättvisor och dumheter som vi ser omkring oss. Alla dessa motiveringar som politiker och andra makthavare häver ur sig är bara ett uttryck för en kultur som har spårat ur.