Fängelselivet är hårt och de som inte klarar av det eller inte accepteras av fångkollektivet löper stor risk att råka illa ut. Det kunde vi inte minst se i somras när en fånge på Hallfängelset misshandlades. Han fick båda armarna och benen avbrutna, ena örat avslitet och skallen krossad. Han kommer att få bestående hjärnskador dels till följd av misshandeln, men även för att fängelset väntade ett helt dygn med att föra honom till sjukhus.
Fängelset hade information som tydde på att det fanns en hotbild mot mannen, men de valde att inte agera. Man hade istället kunnat välja att placera honom på en så kallad skyddsavdelning som L–avdelningen på Tidaholmsfängelset. Det hade kunnat vara hans räddning. Men snart finns den avdelningen inte kvar och vad händer då med de fångar som behöver skydd?

L–avdelningen har tjugo platser och den har sedan många år fungerat som skyddsavdelning med studieinriktning för fångar som har någon form av hotbild mot sig från andra fångar. Många har dödshot mot sig och ett pris på sitt huvud. De skulle förmodligen bli mördade direkt om de tvingades ut på så kallade normalavdelningar. Det är också vanligt att intagna med långa straff söker sig dit när de fått nog av den stressande miljö med konflikter, droger, gäng och otrygghet som dominerar de flesta normalavdelningar.
Många har upprepade gånger blivit utsatta för våld, hot och trakasserier från andra fångar och har därför i perioder tvingats sitta isolerade. Detta eftersom fängelserna i praktiken hellre straffar offer för våld i stället för gärningsmän. På L–avdelningen kan fångarna vara ifred och koncentrera sig på sina studier. Kriminalvården har där lyckats skapa en avdelning där det bland fångarna finns en kultur av tolerans och förståelse. Våldsamheter inträffar ytterst sällan och narkotika förekommer inte över huvud taget. Avdelningen är sannolikt unik inom svensk kriminalvård.
Trots detta vill Tidaholmsfängelsets kriminalvårdschef, Stefan Björk, nu lägga ner denna avdelning i sin nuvarande form. Redan under hösten räknar han med att kunna börja tvångsförflytta fångarna. Detta skapar naturligtvis en enorm oro hos dem. Bara det faktum att man har suttit på en skyddsavdelning innebär att man löper stor risk att utsättas för våld eller hot från andra fångar. För de allra flesta av fångarna på L–avdelningen är det enda alternativet vid en nedläggning att de kommer att tvingas sitta på olika isoleringsavdelningar under resten, eller en avsevärd del, av sina straff. De kommer alltså att tvingas sitta på isoleringsavdelningar trots att de inte gjort något fel eller misskött sig på något sätt. Det enda fel de har begått är att de inte passar in bland andra fångar eftersom de till exempel har tagit avstånd från kriminalitet och missbruk, tagit avstånd från kriminella gäng, att de är homosexuella eller bär på någon sjukdom.

Visserligen finns det andra skyddsavdelningar i landet, men på grund av den ökande förekomsten av våld och hotincidenter på fängelserna till följd av bland annat hårdare tag och allt färre lättnader i fångarnas straff så ökar också ständigt köerna till de få skyddsplatser som finns.
När nu Tidaholmsfängelset lägger ner sin skyddsavdelning kommer naturligtvis trycket på de få kvarvarande skyddsavdelningarna i landet att öka ännu mer. Det kan därför ta åratal innan fångarna på L–avdelningen får plats på andra skyddsavdelningar. Fram tills dess kommer de förmodligen att tvingas sitta isolerade. Att sitta isolerad under så lång tid kan ge allvarliga skador på ens psyke.
De andra skyddsavdelningarna har inte heller samma profil som L–avdelningen. Där ligger inriktningen på studier och många fångar har lyckats läsa in sina gymnasiebetyg och därmed kunnat reparera den skolgång de gått miste om tidigare i livet. En del läser till och med på högskolenivå. Men på de skyddsavdelningar som finns på andra fängelser finns väldigt få, om ens några, studiemöjligheter. Om nu Tidaholmsfängelset lyckas driva igenom nedläggningsplanerna så kommer de här fångarna sannolikt att mista sina studiemöjligheter, och då försämras också chansen för dem att leva ett hederligt liv efter frigivning. Detta är inte rätt, varken mot dem eller mot samhället.
De flesta av fångarna som sitter på L–avdelningen har tidigare (på andra fängelser) blivit skickade till isoleringen gång på gång på grund av att andra intagna har utsatt dem för hot och/eller våld. Nu är risken alltså uppenbar att de kommer att hamna i samma situation igen. På L–avdelningen har de här fångarna äntligen hittat någonstans där de känner sig välkomna och accepterade som de är eller vill vara, och ingen av dem har lust att återigen flyttas fram och tillbaka mellan olika isoleringsavdelningar.

Vore det inte bättre att skapa fler liknande skyddsavdelningar med studieinriktning i stället för att lägga ner avdelningen på Tidaholm? Sviker inte Stefan Björk de som till exempel tagit avstånd från gäng och droger, är de inte värda att få avtjäna sin tid i en trygg miljö? Borde inte kriminalvårdens uppgift i stället vara att uppmuntra fångar som försöker vända på sina liv i positiv bemärkelse? Straffet de har utdömts består i ett frihetsberövande. Inte att de ska behöva riskera liv och hälsa under sin tid i fängelse på grund av att de av olika anledningar inte passar in bland andra fångar.
Fångarna på L–avdelningen har protesterat mot nedläggningen genom att skicka protestlistor till kriminalvårdens huvudkontor, kriminalvårdens regionkontor och de politiker som ingår i kriminalvårdens styrelse. Hittills har dock ingen lyssnat på deras vädjan. Nedläggningsplanerna har också anmälts till Justitieombudsmannen, och föreningen RBHF (Riksförbundet för Bi och Homosexuella Fångar) har skickat in en anmälan till HomO.

Henry Ohlsson, chefredaktör för Kåkbladet

Fakta: Isolering

o Isoleringsavdelningar är främst tänkta för fångar som fängelserna tycker ska straffas för att de har misskött sig på något sätt. Men fångar kan även placeras där om det finns en hotbild mot dem och kriminalvården inte hittar någon plats där deras säkerhet kan garanteras, eller på grund av platsbrist. Kriminalvården dras sedan länge med en akut överbeläggning till följd av att allt fler och allt längre fängelsestraff utdöms.

o På en isoleringsavdelning är alla fångar inlåsta i varsin liten cell och de får inte ha någon kontakt med andra fångar. De enda människor de kommer i kontakt med är fångvaktarna som delar ut mat tre gånger om dagen.

o Cellernas standard varierar, men oftast får fångarna tillgång till ytterst få personliga tillhörigheter och radio och TV–förmåner är sällsynta.