Chania bor vid förälskelsens tidpunkt hos sin pappa, mamman är död. Augustinus bor med sin kristna mamma och sin alkoholiserade pappa. De bor i Africa, en av Roms provinser. Augustinus minglar med betydelsefulla filosofer, Chania drejar koppar till försäljning i sin pappas verkstad. Hon blir med barn, och flyttar så småningom till Rom.

Chania har fått ärva en matta som hennes farmors mormor fått av en tyghandlare. Den är en klenod, något som hon håller fast vid och något som bär på minnet av en mamma, som hon nästan hunnit glömma. Ur mattan strömmar en amazon-gestalt: den ridande, nakna Pelagia.

I sagan om Nonnus, en eremit i det nuvarande Syrien, dyker både duvan och lejonet upp som myter och symboler. Här bildas övergången mellan verkligheten som Chania får berättad för sig, och boken, som hon skriver själv. Tyghandlaren var nämligen också där och såg Pelagia, samtidigt som den helige Nonnus. Kvinnan kallas Pärlan.

Jag tror att Duvan och Lejonet måste tolkas väldigt individuellt. Det finns en sensuell klang i boken som till en början känns lite överdriven, men efterhand blir det varmare med de små stänken av erotik. Dels mynnar det sexuella "tramset" ut i en diskussion om kärlek, renhet och kraft - dels blir det sensuella till en del av vardagen.

De särskilda kapitlen om Ökenmödrarna för oss in i andra dimensioner, en annan tid.  Tyghandlaren skriver också ner sin berättelse parallellt. Därmed får vi både kvinnans och mannens tolkning. Det blir en religiös uppgörelse: skönt faktiskt, och lite oväntat att slutet är tragiskt. Romantiken känns då mer äkta och dofterna liksom sitter där de sitter. I efterordet med det vackra namnet ”Löv” sluts så cirkeln.

Erika Barrett Chotai.