Det utvecklade landet ägnar sig vanligen åt hög grad av tillbakalutande och njutning av svunna tider av välfärd. Utvecklingslandet har däremot en innovativ längtan till utveckling, tillväxt och progressiv förnyelse. Varje nation borde därför sträva efter att marknadsföra sig som ett utvecklingsland. Fredrik Härén, Årets talare 2006/2007, uppmuntrar detta tänkande som motsäger sig tidigare stereotypa indelningar av länder med eller utan god ekonomisk framgång.

Den konventionella biståndspolitikens marknadsförare borde lyssna till detta argument. Fortfarande, på 2000-talet, präglas utvecklingssamarbete av utgångspunkten "givare" och "tagare". Givaren är god. Tagaren är tacksam.

Givaren är säkert inte ond. Men givarens godhet är en återbetalning av en historisk skuld. Tagarens tacksamhet bör istället omvandlas till en syn på biståndet som en skatteåterbäring till följd av för höga historiska inbetalningar. Klimatskulder till följd av långvarigt utsläpp och skulder till följd av seklers väpnade kolonisering är ett inte helt ovanligt fenomen. Alla vill ha fred men ingen vill betala för den. Inte ens de som har åstadkommit dess nödvändighet. Att omvandla denna brist på intresse till en möjlighet att få investera i ett utvecklingsland är utvecklande och bör anses vara eftertraktat.

Utvecklingsländer är intresserade av utveckling. Utvecklade länder verkar mer intresserade av avveckling. Bono bör inte ses som hjälte. Bono bör istället för att skänka sin lön, sänka sin lön och samtidigt arbeta för att omvandla sitt hemland till ett utvecklingsland.