I förra artikeln tog jag upp frågan om vad som bör vara samhällets strävan och hur förväntningar påverkar människor. I den här artikeln tänkte jag ifrågasätta det gällande politiska paradigmet och fundera över vad det här tänkandet får för konsekvenser i längden.

Som det är nu så är det pengar som styr världen. Härom är i stort sett alla eniga. Om detta är bra eller dåligt är väl också nästan alla överens om. Ingen tycker egentligen att det är särskilt bra, men det är det bästa vi har. Nu har den politiska debatten om det över huvudtaget finns några alternativ till kapitalismen och pengarnas makt försvunnit. Den politiska debatten handlar på senare tid istället om hur vi kan maximera vår del av makten, dvs pengarna.

Tanken är den att pengar och tillfredsställandet av materiella behov är det enda som är något för samhället att ägna sig åt. Allt annat får folk klara själva, men allting annat är underordnat samhällets högsta syfte att maximera de materiella tillgångarna.

Vad jag vill lyfta fram i den här artikeln är det endimensionella i detta synsätt. Samhället betraktar snarare människor som företag vars främsta uppgift inte är att uppfylla sina mänskliga behov utan att maximera sina materiella resurser. Det är en förenkling av den mänskliga naturen som tar bort de mest väsentliga aspekterna av att vara människa. Att bli reducerad till att vara konsument och producent i en ekonomi är att bli avhumaniserad.

Samhället talar vackert om människovärde och våra gemensamma värderingar, men när det står mellan människovärde och värderingar å ena sidan och ekonomisk utveckling å andra sidan så vet vi alla vilken sida som kommer att väljas.

Vad jag vill göra med den här artikeln är att ifrågasätta det perspektiv som antas när det diskuteras politik i Sverige idag. Debatten måste utgå ifrån människan i samhället och inte försöka se vad som är bra för samhället. För samhället är ingenting annat än människor och människor mår inte bättre av ständigt ökande materiella resurser! Det finns studier som helt entydigt visar att när ett land kommer över en viss nivå så har materiell standard ingenting med lyckonivån att göra. Så ständigt ökande BNP och materiella resurser är inte något att sträva mot.

Är vi redo att skapa ett samhälle som ser till att inte bara våra materiella behov blir tillgodosedda?. Dessa behov är en mycket liten del av att vara människa, men det tar nästan allt debattutrymme och därefter styrs hela samhället. Är vi redo att skapa en mer nyanserad världsbild och en politik som kan tillgodose alla de mänskliga behoven och skapa ett mer harmoniskt samhälle? Det strikt ekonomiska politiska paradigmet har visat att det inte klarar av att fylla alla behov. Vem törs vara den första i det offentliga livet som börjar tänka i nya banor?