För att skapa fred krävs en människa i frid
Genom att formulera en “tidsanda” kan vi kanske undgå att utsättas för nuets formlöshet. Problemet är emellertid nuets påträngande närhet. Det är lättare att se i backspegeln och dra i några trådar från det förflutna.
“Ung och stolt, jag är en krigare” sjunger Eva Dahlgren på en av sina LP-skivor. Som ung var jag en trotsig, trosviss visionär. Jag var medlem i diverse föreningar bland annat Grupp 8, och brandtalade på olika torg om kvinnans frigörelse.
Det hände att lördagsruschen stannade av och folk började lyssna och applådera. I den stunden var jag lycklig: jag var på rätt väg. Jag hade hört rätt i människors hjärtan, formulerat något och nått fram till de andra. Jag hade skapat en stunds vi-känsla om än bara på ett torg.
70-talet var fortfarande den tid när man försökte nå varandra ansikte mot ansikte i olika grupperingar, för att skapa en gemensam plattform mot eller för något. ”Tillsammans” (tänk: Lukas Moodysson) skulle vi kämpa och tackla världens motgångar. 1970-talets ord var “förena”.
Sedan kom 80-talet. Den yttre, folkliga arenan sjönk undan. Amerikansk medelklassvärld à la Dallas tog över, livsenergin gick inomhus och alla problem privatiserades. Man gick i terapi för att lösa sina familjedramer och livets lösningar låg i balanserade familjerelationer. Genom att förstå ditt freudianska inre skulle “orden som befriar” (läs: Marie Cardinal) komma rinnande ur dig likt ett Ingmar Bergmanskt drama. Jag minns sena nätter med tända ljus, djupa samtal med några utvalda, dagböcker med fullskrivna sidor och dikter som flög på silvervingar ur det inre. “Integrera” var 1980-talets ord.
Under nittotalet vände sig för människor inåt för att finna sig själva och det stora lugnet.
Bildrättigheter: Fredrik Sandberg/Scanpix
Så ökade ensamhushållen i takt med folkhemmets slutliga kollaps på 90-talet. Den ökande arbetslösheten startade nya flyttlass till storstäderna och pendlingslivet blev norm i deklarationen. Småstäderna började sin kräftgång, psykiatrin började kosta för mycket, antidepressiva medel gjorde sitt intåg och människor pensionerades en masse.
Nu gick energin inåt, bortom relationerna, i ensamhushållens lyor. Andliga ledare, meditation och shamanism blev den gränsöverskridande metoden för att finna balans. I boken En kurs i mirakler vaskade jag fram orden: “The function of love is to unite” Förena, förvisso, men dina inre fragmenterade delar, inte ett folk, inte en grupp eller ens din familj. Nu var det bara du som gällde. Att ”hela” sig själv var 90-talets ord.
Alla dessa enerigvågor på olika plan (förena, integrera, hela) är nödvändiga var och en på sitt sätt. Utan en människa i frid kanske det inte finns ett samhälle i fred. Hur kommer 2010-talet att se ut i backspegeln? Är det någon som ser något utkristallisera sig bortom människors skrikande ensamheter av idag? Hur når vi varandra igen?
