Den mest omdebatterade av dessa byggen var ? och är ? Xalalá, ett kraftverk som syftar till att bli landets näst största med en effekt på 180 megawatt och ett uppdämningsområde på 7,5 kvadratkilometer. Över 2 300 personer beräknas få sina hem under vatten.

En rungande majoritet av befolkningen, nästan nittio procent, valde att sätta sig emot projektet och den dåvarande borgmästaren Marcos Ramirez, en av omröstningens pådrivare, motiverade motståndet med att planerna inte är avsedda för att gynna den lokala utvecklingen, dessutom skulle en eventuell etablering innebära alltför stora konsekvenser på natur och invånare i regionen. Folkomröstningen som genomfördes stöddes av både nationell och internationell lagstiftning.

Dryga halvåret efter omröstningen håller dammet från det gångna parlamentsvalet på att lägga sig och den nytillträdde presidenten Álvaro Colom väljer Ixcán för sitt första landsbygdsbesök. Kanske har han särskilda skäl för att göra detta. Redan tidigare under hösten har det statliga elbolaget INDE (Instituto Nacional De Electrificación), trots folkomröstningens utslag, bestämt att projektet Xalalá ska tas till nästa fas och Coloms regering avser att fullfölja detta beslut.

Men vad hände egentligen med den åsikt som Ixcánborna levererade? Glömdes den bort? Nej då, omröstningen noterades, men INDE:s VD Marinus Boer påpekar att dess utslag inte är bindande. Han menar också att utan energi kan Guatemala inte utvecklas. Analyser ska genomföras för att utreda projektets inverkan på närområdet och folkomröstningen var, enligt honom, bara en del i analysprocessen. De vidare undersökningarna önskar han dock ska kunna ske i lugn och ro utan inblandning utifrån.

Beslutet om Xalalá mottogs med stor besvikelse hos många av de Ixcánbor som röstat mot projektet.

? Vi handlar med våra pannors svett, jobbar dag och natt i sol och regn. Varför respekterar de oss inte?, frågar Domingo Morales som bor i en av de byar som riskerar att drabbas av dammbygget.

? Vi vill att lagen följs, och regeringen och alla kogressledamöter känner ju till lagen. De känner till våra rättigheter. Vi vill att de kommer hit och kollar med oss, gör undersökningar tillsammans med oss, att de frågar oss!

Álvaro Colom står på scenen i kommunsalongen i Playa Grande. Han har flera stora planer på gång. Utöver Xalalá, som han låter stå i tystnaden den här gången, lyfter han istället fram Den Nya Vägen, la Franja Transversal del Norte, som ska knyta an asfaltslösa Ixcán till både öst och väst. Och en väg kan väl knappast vara en dålig idé, tänker väl de flesta som fått stjärten sönderstudsad under timmarsfärderna på grusvägarna till och från kommunen. Men så lutar sig den lokala journalisten Santiago Botón Simaj fram mot mig och ställer en fråga:

  ? Vad tjänar la Franja till om jag bara kommer att stå och se på när de med mer pengar och bättre utbildning passerar förbi på vägen?

  Santiago har vuxit upp i Ixcán, är av mayaursprung och har hängt med i den lokala politiken under många år. Hans fråga får mig att inse att en väg kanske inte bara är en väg utan något som, precis som en vattenfördämning, syftar till mer. Den syftar till att generera något, till att ackumulera resurser. Kan det vara så att detta Något också är något relativt? Att den glesbygdsutveckling som Den Nya Vägen presenteras hand i hand med kanske är sann, men att något annat är sannare? Och vad innebär egentligen en asfaltsväg genom ett område som främst är bebott av självförsörjande majsbönder?

Enligt beslutsfattarn är investeringar i den här vägen viktiga för att stävja den fattigdom som råder och för att lättare tillgängliggöra sjukvård och andra sociala tjänster i området. Vid en närmare titt på de sexton motiverande punkterna så tycks det dock vara den ekonomiska tillgängligheten som tar överhanden; bättre utnyttjande av mark, ökat markvärde, ökad gynnsamhet för turism och bättre handel i området. Anknytningen till det kontroversiella infrastrukturprojektet Plan Puebla Panama (PPP), som löper från Mexiko i norr till Panama i söder, nämns också.

Jag tänker tillbaka på Ixcáns historia och de omtumlande steg som tagits här den senaste sekelhalvan. Beläget på en låglandsplatå som skiljs åt från stillahavskusten och landets administrativa nav genom djupa flodfåror och kuvande bergskedjor blev området inte bebott i nämnvärd grad förrän för fyrtio år sedan. Detta skedde främst på grund av den markbrist som då börjat råda i landets högländer. Jordreformerna som hade instiftats under femtiotalets socialistiska regering revs snabbt upp efter statskuppen 1954, vilket fick som effekt att stora delar av landets mark stannade kvar i ett fåtal familjers ägo. Dåliga arbetsförhållanden präglade tillvaron för de som tog jobb på de privata kaffe- och fruktplantagerna. För att försöka stilla de markbehov och motsättningar som spirade runtom i landet, utan att för den skull genomföra någon omfattande omfördelning av mark, erbjöds många bönder istället jordar i lågplatåns obebyggda trakter. Många hamnade i Ixcán.

De första åren präglades av tilltro och optimism. Majsen växte. Men med tidens olika militärregimer blev också området snabbt objekt för makthavares begär. Alltmer mark övertogs för skördande av skog, letande efter olja och för boskapsdrift. Faktumet att landets gerillarörelser också gjorde området till sin hemvist medförde att den militära kontrollen greppade Ixcán med brutal styrka. En stor del av befolkningen tvingades på flykt.

Inte förrän när fredsavtalen skrevs på 1996 drevs militären iväg från regeringsmakten. Det företagarpräglade styre som följde var emellertid inte sent att dra nytta av situationen. Privatiseringar och gynnsammare lagstiftning för utländska investerare gjorde området till en het potatis på den ekonomiska marknaden. Makteliten köpte upp den mark som militären gjort till sitt rov och lyckas till och med sälja tillbaka vissa delar till staten genom de omdistribueringsprogram som blev nödvändiga efter kriget för att ge rum åt alla återvändande flyktingar.

I dagsläget avsätts också alltmer mark för att ställas till marknadens förfogande; gruvor etableras runtom i landet, kraftverk planeras och sockerrör och oljepalm, grödor för produktion av biobränslen, tycks ha potential i varje vrå. Kommunen blir på så vis en alltmer integrerad del i ett mer och mer marknadsanpassat Guatemala.

När den nye presidenten besöker Ixcán, är det då främst för att ge stöd till ett av Guatemalas minst ombesörjda områden eller är det för att knyta an till ett potentiellt dollarparadis där det finns olja att borra efter, dammar att bygga och plantager att utvidga? Och om dessa är avsedda för att gynna den lokala utvecklingen, på vilket sätt kan de tänkas vara stimulerande? Finns det alternativ?

? Alla dessa infrastrukturprojekt är medel som kan bidra till utveckling, säger Santiago Botón Simaj. men det finns ingen bättre utveckling än den som kommer ur folket självt. Det är inte Colom som kommer att kunna lösa våra problem utan vi måste bestämma vår egen utveckling. En positiv utveckling kännetecknas av både känslomässig och materiell trygghet och av att ha sina rättigheter garanterade. En väg är ett medel. Jag anser att det som Ixcán först och främst behöver är utbildning. Vi behöver folk som har gått i skolan och som vet vad deras kommun är god för.

Vägen tillbaka mot huvudstaden sliter på mitt tålamod, mina ben värker och den överbelastade minibussen kränger fram över guppen tills högra framdäcket slutligen ger upp. Passagerarna får kliva ur medan chauffören tar fram domkraften. Med en bättre väg skulle det vara lättare att ta sig från Ixcán, men vem skulle komma tillbaka? Och är det kanske som Santiago säger; visst är det fint med elektricitet men hur utvecklande är det egentligen om kommunens småbönder inte blir lyssnade till och inte får utrymme för sina egna åsikter?

Guatemala är ett av de centralamerikanska länder som avsätter minst av statskassan till utbildningsväsendet. Hälften av befolkningen lever under fattigdomsgränsen och över sjuttio procent av dessa människor saknar fullvärdig grundskoleutbildning. Förra året präglades av ihärdiga lärarstrejker och krav på ökade satsningar. Kanske säger detta något om vilka vägar som behöver mest renovering i det här landet.

Johan Roos Högberg

arbetar för Kristna Fredsrörelsen och kom nyss hem från Guatemala efter ett år som fredsobservatör. För mer information kring situationen i regionen eller hur det är att jobba i fredstjänst kolla in

www.krf.se/fredstjanst