Det är faktiskt ett ganska hårt arbete. Varje gång tänker jag, ”vi väljer någon enklare nästa gång”, men det gör vi aldrig. Vi ger oss alltid i kast med de största konstnärerna. Alltid. Det innebär också att vi ger oss i kast med de utstötta, de missförstådda, de missbrukande, de sargade, de med värk i både kropp och själ. Vi ger oss på den sort som bränner sig i båda ändarna.
Henri var också en sådan, trots vacklande hälsa var hans produktion enorm. Konstnären skildrade den vardag han själv levde i. Ofta ett myller av människor på gator, torg, kapplöpningsbanor, krogar, bordeller och framför allt damer, damer av alla de slag. Och då menar jag alla.

Det är troligt att Henris fysiska svagheter hade genetiska orsaker. Föräldrarna var kusiner och släkten var sedan generationer präglad av inavel, främst för att bevara markegendom inom släkten. Som barn råkade Henri ut för flera benbrott, frakturerna var svårläkta och pojken slutade helt enkelt växa när han var 151 cm. Sedan fick han gå med käpp. Käpp och ständig värk.

I vår klass går några med rollatorer, någon annan går inte alls. För deltagarna i den här kursen är Lautrecs funktionshinder inget konstigt utan i stället något som binder samman och ökar samhörigheten.
Över en natt, hösten 1891, kommer Lautrecs publika genombrott då han formgivit en affisch för det nya nöjesstället Moulin Rouge. Därmed har konstnärens litografiska period börjat. Affischer till artister, teatrar och danslokaler gör Henri i hundratal. Men Henri arbetar också med att avbilda i olja och tusch. Han avbildar nästan allt utom landskap.
Märkt av dels sina medfödda fysiska svagheter, sin alkoholism och syfilis drabbas Henri av stroke. Två månader innan sin 37-årsdag dör han.
Trots sjukdom och sitt korta liv lämnar Lautrec efter sig 360 litografier, 700 oljemålningar och tusentals teckningar.

Hampnäs folkhögskolas specialklass för elever med begåvningsmässiga funktionshinder har under en termin studerat konstnärens liv och verk. Man har målat sig fram till en egen bild av den lille mannen – den store konstnären.
Jag är så glad och stolt över att få vara delaktig i den här fantastiska skaparprocessen, där jag gång efter annan bara häpnar över vilka fina bildkonstnärer vi har i klassen.
Och jag upphör aldrig att förvånas över det märkliga att det kan vara så svårt att lära sig knyta en sko, kanske till och med omöjligt, samtidigt som man med kisande ögon kan trolla fram så fin konst, ibland på en kafferast. Men det är väl ett av livets mysterier. Alla är vi ju olika.

Kristina Stålnacke
kursföreståndare på Speciallinjen på Hampnäs folkhögskola